- Project Runeberg -  Djurens lif / Foglarnes lif /
683

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BKANNIXGSTARNOK. 683

de större arterna förtära likväl äfven mindre däggdjur och foglar eller amfibier och
de mindre arterna åtskilliga maskar äfvensom mångahanda smärre hafsdjur. För att
vinna byte, flyga de på ringa höjd öfver vattenytan, rigta skarpt sina blickar på
denna, och så snart de uppspanat ett offer, hålla de sig under en skakande rörelse
af vingarne några ögonblick stilla öfver det samma för att taga säkert sigte, störta
nu snabbt ned och söka gripa det med näbben. - Redan några veckor, innan
tärnorna börja lägga ägg, församla de sig på häckningsorten, det ena året efter det
andra så vidt som möjligt på samma ställe. De, som bebo hafvet, utse till
häcknings-plats sandiga landtungor eller kala öar, korallbankar och, der de finnas, mangle- och
liknande skogar. De, hvilka mera lefva i det inre landet, välja motsvarande men
mindre kala ställen vid eller i sjöar och träsk. Vanligen rufvar hvarje art för sigr
skild från de öfriga och i massa, undantagsvis bland andra strand- och vattenfoglar
och i så fall enstaka. Ett bo bygges blott af de arter, som rufva i träsk; den grunda
fördjupning, som de öfriga utgräfva för sina ägg, kan man icke kalla ett bo. Hos
de förra stå bona enstaka, hos de senare äro fördjupningarna belägna så tätt intill
hvar andra, att de rufvande foglarne bokstafligen betäcka stranden och, då de sittar
nödsakas att allesammans intaga samma rigtning; man är då knappt eller alldeles icke
i stånd att gå mellan bona utan att söndertrampa ägg. De flesta lägga 3 ägg, några
4, andra regelbundet 2, och de få, som rufva i träd, vanligen endast ett ägg. Båda
makarne rufva vexelvis äggen, men öfverlemna dem vanligen under dagens varmare
timmar åt solens inverkan. Ungarne kläckas efter två till tre veckors rufning och
komma till verlden i en brokig dundrägt, lemna merendels redan samma dag sitt
näste och löpa nästan qvickare än de gamla omkring på stranden, ängsligt
öfver-vakade och sorgfälligt vårdade och matade af de ömma föräldrarne. Deras tillväxt
framskrider jemförelsevis hastigt, men man kan likväl först kalla dem fullväxta, då
de fullkomligt lärt sig flyga och undervisats i alla konstgrepp att förvärfva sig föda
och undgå fara. Nu lemna de gamla i deras sällskap häckningsplatserna och sväfva
omkring, visserligen icke utan mål, men dock oregelbundet. Alla fyrfot a djur, som
kunna närma sig tärnornas häckningsplatser, samt korpar och större måsar förfölja
ägg och ungar, de snabbare roffoglarne äfven de gamla; labbar plåga och pina de
senare för att förmå dem kasta upp det nyss fångade bytet. Äfven menniskan
uppträder ofta fiendtligt mot dem och röfvar bort de smakliga äggen. För öfrigt
förföljas de icke, ty man använder hvarken deras kött eller deras fjäder, och de kunna
knappast eller endast för en helt kort tid hållas i fångenskap. Afundsamma
menniskor räkna hvarje fisk, som de fånga, men tänka icke på de insekter, genom
hvilkas förtärande de minst gagna lika mycket som de skada oss genom sitt fiske. Der
som lefva vid hafvet, inkräkta alldeles icke på vår egendom, och genom sin
rörlighet och sitt behag glädja och roa de alla i så hög grad naturvännen, att han väl
är berättigad att fordra skonsamhet mot dem.

Bränningstärnor (Actochelidon). Såsom ett slags föreningslänk med vadarne
lefver vid södra Asiens och östra Afrikas kuster en med höga fötter försedd tärna,
Springtärnan (Drömas ardeola), och närmast intill denna kommer
Brännings-tärnornas slägte, utmärkt derigenom, att stjerten är djupt klufven, liksom på de
äkta tärnorna; men mellanfött erna äro jemförelsevis höga, åtminstone så långa som
mellantån med dess klo. Kentska tärnan (Actoclielidon cantiaca), med sin svarta,
i spetsen gula näbb och sina svarta fötter, har en längd af omkring 40 cm., hvaraf
stjerten upptager 16 cm. Hon är en äkta hafsfogel, som knappt lemnar kusten och
högst besöker intill denna liggande sjöar, men aldrig längre in i landet belägna-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:43:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/foglarne/0703.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free