- Project Runeberg -  Djurens lif / De kallblodiga ryggradsdjurens lif /
45

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BRYGGÖDLOR. 4i>

icke i den eviga sommarens länder lefva i träden eller i vattnet, tillbringa den oblida
årstiden i ett tillstånd, som väsentligen liknar en del däggdjurs vintersömn. Kort efter
deras uppvaknande på våren, lika godt hurudan denna är, börjar parningstiden, under
hvilken inan ofta kan iakttaga, huru två hannar häftigt förfölja hvar andra och icke
sällan råka i strid samt dugtigt bita och slita hvar andra. Endast under denna tid
hålla hanne och hona närmare till sammans med hvar andra. Några veckor senare
äro de 6 till 15 ägg, som hos honan utvecklas, färdiga att läggas, och hon bereder
nu, icke utan besvär och omsorg, ett passande gömställe för dem, i det att hon
i lös jord, i mossa, i murkna trädstammars mull, i myr- eller termitstackar o. s. v.
gräfver ett hål, lägger äggen i detta och derpå lätt täcker öfver dem. Detta
är det vanliga förhållandet. Men icke alla fjällödlor lägga ägg: många arter föda
snarare lefvande ungar till verlden, d. v. s. de bära äggen i moderlifvet till dess
de mognat så mycket, att de . kort före läggningen spricka och i deras ställe de
utkläckta ungarne komma till verlden. - Fjällödlorna hafva mer än alla andra
kräldjur att lida af fiender. En verklig här af rofdjur förföljer dem och hotar dem
under alla skeden af deras lif. De stora arterna äro, tack vare sin styrka och sitt
dermed förknippade mod, temligen trygga för angrepp af andra djur, men de små
falla ett byte for smygande kattarter, mårdar och stinkdjur, ormar, gamar, örnar,
falkar och vråkar, ugglor, korpar, höns-, vadare- och vatteufoglar äfvensom de större
och starkare af sin egen art, så att man måste förvåna sig öfver, huru de kunna
undgå så många förföljelser. Äfven menniskan sällar sig här och der till de
oskadliga varelsernas förföljare och fiender, ofta endast af öfvermod och rå mordlust.
Någon verklig nytta af betydelse göra fjällödlorna visserligen icke, men de orsaka
icke heller någon skada. - Ordningens utomordentliga formrikedom äfvensom bristen
på iakttagelser öfver de olika arternas lefnadssätt göra det till en tvingande
nödvändighet att så mycket som möjligt inskränka antalet af arter, hvilka i ett populärt
arbete som detta utväljas for en allmän beskrifning af denna djurordning.

Bryggödlor (Hatteria). I spetsen för de arter, som vi här skola anföra, ställa
vi en i hvarje afseende sällsam ödla, som i sig förenar olika ordningars kännetecken
och i vissa afseenden till och med öfverensstämmer med groddjuren. Gunther, som
dissekerat det märkvärdiga djuret, anser det så egendomligt, att han gör det till
representant för en egen ordning, och om också åtskilligt kan invändas häremot,
måste vi dock anse det såsom representant för en alla öfriga afdelningar likstäld,
väsentligt skild underordning, Hhynchocephalia.

Den enda hithörande arten, Brygg ödla n (Hatteria punctata, fig. 18) är en
temligen stor, enligt Bennett ända till 60 cm. lång, något klumpig fjällödla, med
fyrkantigt hufvud, undersätsig kropp och kraftiga lemmar. Dess bottenfärg är dystert
olivgrön med små hvita och deremellan större gula droppformiga fläckar på sidor
och ben. Nackens och ryggkammens taggar äro gula, stjertkammens bruna. -
Qvadratbenet är i motsats till förhållandet hos alla andra fjällödlor orörligt förbundet
med skallen, och dennes ansigtsdel genom två öfver tinninggropen löpande
benbryggor förenad med tinningtrakten. Tänderna äro på vanligt sätt med sina rötter
fästa på käkbenens kant, och med undantag af de båda framtänderna, hvilka
visserligen äfven förändra sig, men dock icke försvinna, afnötas de emellertid hos äldre
djur till den grad, att dessa liksom sköldpaddorna nödsakas bita med käkkanterna.
Underkäkens båda grenar äro liksom hos Ormarne förenade medelst ett band.
Kotorna äro fram- och baktill urhålkade såsom fallet är hos några groddjur och fiskar
eller förhållandet var hos urverldens kräldjur, ichthyo-, megalo- och teleosaurier.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:44:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/kallblod/0053.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free