Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 FJÄLLÖDLOR.
Vid varm väderlek ligga ödlorna på lur i det fria, helst i solskenet, och speja med
gnistrande ögon efter byte, särdeles flygande insekter; under kalla och regniga dagar
hålla de sig dolda i sina hål. De bero i ordets egentliga mening af solen, låta blott
se sig, då denna ler på himlahvalfvet, och försvinna, så snart hon döljer sig. De
uppsöka alltid sådana ställen, hvilka lofva dem mesta värmen, klättra derför till och med
upp på trädstammar, pålar m. m., utvidga kroppen genom att höja refbenen och
spänna ut huden och göra sig så platta som möjligt, liksom om de befarade, att en
enda stråle från den allt upplifvande himlakroppen skulle kunna gå förlorad för dem.
Ju starkare solen skiner, desto mera stegras deras lifaktighet, desto mera växer deras
mod. Under morgon- och aftontimmarne visa de sig stundom tröga och ovanligt
fridsamma, under middagstimmarne äro de icke allenast ytterst rörliga och qvicka, utan
ofta mycket modiga, till och med formligen benägna för slagsmål. Mot hösten
tillbringa de mycken tid i det inre af sina hål, och med oktober månads ingång
uppsöka de hos oss sitt vinterläger, hvarest de stanna ända till vårens inträde, allra
minst till sista dagarne af mars. Den tid, då de draga sig undan för vintern,
infaller olika icke allenast på olika trakter, utan äfven för olika arter, enligt Leydigs
förmodan till och med efter olika kön och ålder: gamla hannar försvinna på hösten
tidigare än garnla honor och båda tidigare än ungarne. På våren uppträda de senare
först, efter dem följa hannarne, och först efter dessa komma honorna. I vinterlägret,
som de merendels dela med hvar andra, ligga de orörliga med tillslutna ögon men
öppen mun, liksom döda, men kunna snart återkallas till lif, om man uppvärmer
dem, börja då röra på sig, andas, öppna ögonen och blifva småningom alldeles vakna
och lifliga. En och samma ödleart visar sig ofta helt annorlunda i södra delen af
sitt utbredningsområde mot hvad den är i dess norra del. Den högre värmen
förhöjer deras lifsverksamhet och på samma gång deras färgprakt. Om färgen måste
för öfrigt anmärkas, att alla ödlor äro i stånd att till en viss grad förändra den
samma. - Nästan alla ödlor bidraga väsentligt till det lands prydnad, i hvilket de
äro hemma. Hos oss märkes detta visserligen föga, men dess mera redan i södra
Europa. Hvar och en måste fatta tycke för dem, äfven om han icke förvärfvat en
djupare insigt i deras behagliga väsende. - Alla äkta ödlor äro rörliga, muntra,
lifliga, jemförelsevis kloka djur med skarpa sinnen. Då de icke sola sig, ströfva de
gerna omkring på sitt boningsområde och skaffa sig i allmänhet alltid något att
sköta. Så böjliga deras lemmar äro, så förträffligt utvecklade äro äfven deras sinnen,
må hända endast med undantag af luktsinnet. I öfverensstämmelse med deras sinnens
utveckling står också deras högre nervlif. De bete sig så klokt, som ett kräldjur i
allmänhet kan bete sig, urskilja rigtigt, samla erfarenhet och förändra sitt uppförande
i enlighet härmed, vänja sig vid nya förhållanden och fatta böjelse för varelser,
hvilka de förut ängsligt flydde, exempelvis för menniskan. - De äro dugtiga röfvare.
De förfölja ifrigt insekter, daggmaskar, landsnäckor, anfalla äfven små
ryggradsdjur, plundra bon och sluka i synnerhet andra kräldjurs ägg. Enligt Gliickseligs
iakttagelse skola några af slägtets arter alldeles försmå flugor. De gripa sitt rof
plötsligt, ofta med ett långt språng, krossa det med tänderna och svälja det derefter
långsamt. Större insekter skaka de så länge i munnen, att dessa bedöfvas, släppa
dem, se på dem och gripa sedan å nyo tag i dem. Varma sommardagar dricka de
mycket på det sätt, att de långsamt men ofta doppa tungan i vattnet. Honung
slicka de gerna och med synbart nöje, äfven söta fruktsafter behaga dem mycket.
- Kort efter uppvaknandet på våren börjar parningstiden, hvarunder hannarne visa
sig ovanligt stridslystna. Omkring fyra veckor efter denna tid lägger honan, enligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
