Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56 FJÅLLÖDLOR.
serar i hönsgårdarne. Man jagar honom redan af denna anledning, men ännu mera
för hans allmänt omtyckta kött, öfver allt ganska ifrigt med dertill särskildt inöfvade
hundar, som uppsöka honom i hans håla, hvarefter han utgräfves och ihjelslås eller
skjutes. De hundar, som skola rå på en gammal teju, få icke vara för små och
måste vara väl inöfvade, emedan äfven stora hundar, som icke hafva någon erfarenhet
i denna jagt, låta skrämma sig af tejuns slag med stjerten och vanligen flata draga
sig till baka. Då köttet är tillredt, liknar det hönskött, är hvitt och välsmakande
och står derför i högt rykte. För öfrigt använder man det icke allenast till föda,
utan äfven såsom läkemedel mot ormbett, i den inbillning, att fettet härvid gör för-
. .
träfflig nytta. Ödlor af denna art, som hållas i fångenskap i större, soliga, väl
uppvärmda rum, till och med i trängre burar, lägga icke så sällan ägg; dock har det,
så vidt jag vet, ännu icke lyckats någon att fa ungarne utkläckta.
Till slägtet Ameivor (Ameiva) räknar man de arter af familjen, hvilka hafva
en rundad stjert, utan kam, och små, kägelformiga, vid kronan rakt afskurna och
tretaggiga tänder. De representera i södra Amerika våra ödlor, lefva väsentligen
såsom dessa och kallas äfven af brasilianerue ödlor.
Den vanligaste och niest bekanta arten är Ameivan (Ameiva vulgaris), en
ödla af 45 till 48 cm. längd, hvaraf omkring 26 till 29 cm. komma på stjerten. -
Ameivan förekommer i hela Brasilien och i Guyana och är på de flesta trakter
mycket allmän, väljer nästan samma slags vistelseorter som tejun och har samma
vanor, lefnadssätt och fortplantning; hon är, såsom prinsen af Wied säger, en
teju i mindre skala.
Familjen Sidoveckade (Zonuridae).
Hit räknas de fjällödlor, på hvilkas kroppssidor ett ined små fjäll beklädt veck
löper. Detta veck börjar bakom de främre lemmarne och skiljer rygg- och buksida
från hvar andra. I denna familj finnas ännu enskilda medlemmar, hvilka föga afvika
från ödlornas typiska gestalt, men derjemte äfven andra, hvilka hafva en förvillande
likhet med ormar. Tungan är kort, vid roten tjock, framtill tunnare, mer eller
mindre djupt klufven, stundom knappt urnupen, men alltid i saknad af slida. -
Familjen, till hvilken man räknar ungefär 50 arter, bebor gamla verlden, men
representeras äfven i Amerika af ett slägte. Alla Sidoveckade ödlor lefva på ödlornas
vanliga sätt, ehuru de, hvilka likna ormar, i sitt lefnadssätt påminna om dessa senares
vanor. Deras rörelser äro, äfven hos dem, som hafva förkrympta lemmar, hastigare
än man skulle kunna tro, de ormlikas rörelser äro slingrande, må hända något
långsammare än de qvicka snokarnes, men i hög grad näpna, liksom också dessa djur i
allmänhet göra ett angenämt intryck. Alla arter uppehålla sig endast på släta
marken och äro i bästa fall i stånd att stiga uppför lutande ytor, men aldrig att i
ordets egentliga mening klättra. Sin föda taga de ur djurriket: de svagare arterna
nöja sig med insekter, spindlar, gråsuggor, sniglar, maskar och dylikt, de större
förfölja jemte sådant byte äfven ryggradsdjur, framför allt andra kräldjur, och några
arter visa sig ganska nyttiga genom att bekämpa giftiga ormar. Om deras
fortplantning veta vi ännu föga och känna blott så mycket, att den i allt väsentligt
icke skiljer sig från de vanliga ödlornas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
