- Project Runeberg -  Djurens lif / De kallblodiga ryggradsdjurens lif /
80

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

80

FJALLODLOR.

rörlighet, som icke förekommer hos något annat ryggradsdjur, tillåter kameleonten
att utan att röra sig öfverblicka hela sin omgifning och utse sitt byte. - Om man
vill göra jemförelser, kan man säga, att kameleontens tunga påminner både om
myrslokens och hackspettens, ehuru hon är väsentligen olik bådas. I hvila ligger
hon sammandragen i svalget; då hon användes, kan hon framslungas 15 till 20 cm.
»Stående på ett och samma ställe hela dagen igenom», säger Wagler, »afvaktar
djuret med en viss sorglöshet, att slumpen skall tillföra det föda. Bytets fångande
gör icke slut på den behagliga h vilan. Med blixtens hastighet rullar tungan ut ur
munnen och griper på långt håll den insekt, mot hvilken hon blifvit framslungad.
Äfven då hon framslungas som allra våldsammast, förmår detta icke bibringa kroppen
en skakning och kasta ned den sällsamma varelsen från dess plats, om denna också
vore en aldrig så fin och slät qvist, ty den muskelstarka gripstjerten, hvarmed han
baktill fasthåller sig på sin plats, hindrar kroppen från att sjunka framåt.» Det är
väl möjligt, att djurets egendomliga gestalt, dess allvarsamma utseende, dess
långsamma rörelser och det sätt, hvarpå det plötsligt slungar fram tungan på sitt byte,
ådragit sig grekernes uppmärksamhet och föranledt dem att gifva kameleonten
dess vackra namn: »jordlejon». Men mer än allt detta har forskares och lekmäns
uppmärksamhet i så väl äldsta som nyaste tider tagits i anspråk af djurets förmåga
att vexla färg. Fordom antog man, att kameleonten efter behag kunde skifta färg
och antaga samma färg som hans omgifning samt derigenom dölja sig for sina fiender,
hvarför han blef en sinnebild af menniskor, som förändra mening allt efter
omständigheterna, men alltid i enlighet med sin fördel. Kameleontens blotta namn gaf
Ter-tulliaiius anledning till en allvarsam betraktelse öfver det falska skenet och
bedragares och skräfiares oförskämdhet. Man offentliggjorde de lärdaste och mest olärda,
de skarpsinnigaste och mest enfaldiga åsigter och förklaringsförsök angående
färgvexlingen, och ännu under senare tider herskade mycket olika meningar om denna
icke tillräckligt förklarade företeelse, till dess att slutligen Brucke löste frågan
genom sina grundliga undersökningar. Färgvexlingen har sin orsak i närvaron af
två olikartade färgämnen (pigment), af hvilka det ena ligger mera löst fördeladt
under den egentliga hudens öfre delar, men derjemte äfven sträcker sig ned i
bind-väfnaden och i denna intränger mellan väfnadselementen, det andra åter fördelas i
hela huden i förgrenade celler, hvilka ligga under eller också i sjelfva hudmassan.
Det förra färgämnet är hufvudsakligen hvitt, utåt likväl mer eller mindre lifligt gult,
det senare åter svartbrunaktigt. Båda lagren framkalla färgvexling, allt efter som
de träda bredvid eller bakom hvar andra, d. v. s. genomtränga hvar andra. Gör det
ljusa färgämnet sig allena gällande, så visar sig huden hvit eller gul, blandas det
med det svarta färgämnet, då de celler, som innehålla detta, sättas i rörelse
(sammandragning och utvidgning) genom särskilda nervers inverkan, visar huden sig brun
eller svart. De färger, som ligga häremellan, bildas i den mån denna blandning
försiggår mer eller mindre fullständigt. På hvad sätt färgvexlingen för öfrigt eger
rum och hvilka de orsaker äro, som synas föranleda den samma, dermed skola vi längre
ned sysselsätta oss. - Alla Kameleonter (Chamceleo) tillhöra gamla verlden eller
rigtigare jordens östra hälft och hafva i Amerika hvarken beslägtade arter eller
representanter i ordets egentliga mening. De räknas till de för Afrika utmärkande
djuren och förekomma dessutom endast i de tillstötande verldsdelarnes gränsländer.
Kameleonten (CJiamceleo vulgaris, fig. 37) har en längd af 25 till 30 cm.,
hvaraf något mera än hälften upptages af stjerten. Hans utbredningsområde sträcker
sig från södra Spanien öfver en stor del af Afrika och Asien: han lefver i Andalusien,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:44:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/kallblod/0088.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free