- Project Runeberg -  Djurens lif / De kallblodiga ryggradsdjurens lif /
91

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ORMAR I ALLMÄNHET.

91

kräldjur, och endast om man frånser detta, kan man såsom ormarnes kännetecken
anföra den långsträckta, maskformiga, af en fast, s. k. fjällhud betäckta kroppen,
från hvilken hufvud och stjert föga af sticka. Enligt nyare forskares åsigter äro
Ormarne endast en egendomligt utvecklad sidogren af ödlornas stamträd och afvika
icke från dessa genom några djupt ingripande kännetecken, alldenstund frånvaron af
en skuldergördel och saknaden af urinblåsa, på hvilka båda omständigheter man förr
lade särskild vigt, endast kunna betraktas såsom egendomligheter, hvilka redan blifvit
förberedda genom förhållandet hos andra fjällödlor. - Hvardera underkäksgreneu
bildas af tre staf-formiga ben, hvilka äro förenade genom lösa samband och kunna
röras eller tryckas undan åt alla sidor. Kroppen sluter sig omedelbart till skallen,
emedan en åtskiluad mellan hals-, bröst-, länd-, kors- och stjertkotor icke finnes hos
Ormarne. Redan den andra kotan i ordningen från skallen bär i likhet med de
öfriga ett par falska refben, hvilka endast genom sin något mindre storlek skilja
sig från bålens refben. Från den andra kotan ifrån skallen och bakåt hafva alla
kotor mer eller mindre samma byggnad. De äro förenade med hvar andra på det
sätt, att den föregåendes ledhufvud passar in i en rund ledskål på den efterföljande,
hvarjemte de bära refben, hvilka likaledes medelst klotledgångar sammanhänga med
ryggkotornas tvärutskott. Refbenen erhålla på detta sätt en särskild och
utomordentligt vigtig betydelse, alldenstund de för Ormarne ersätta de felande lemmarne.
De sluta i ett muskellager, som sammanhänger med de stora bukplåtarne, och trycka
dessa, då de röras framifrån bakåt, med de bakre framspringande kanterna mot den
yta, på hvilken rörelsen skall ske; de framställa på detta sätt en mängd häfstänger,
af hvilka hvar och eii särskildt visserligen icke motsvarar en lem, men likväl
öfvertager en sådans verksamhet, l alla händelser är det icke särdeles origtigt att säga,
att Ormarne gå på sina refben. - Man urskiljer hos Ormarne tre slags tänder:
fasta eller massiva, fårade, d. v. s. sådana, som på sin yttre sida äro försedda
ined en djup, från roten till spetsen löpande fåra, och ihåliga, som äro
genomborrade på rotens främre del och hafva en springa i spetsen. Alla äro bakåt krökta,
spetsiga haktänder, hvilka endast kunna tjena till att bita och fasthålla bytet, men
aldrig att sönderslita eller tugga det. De fasta tänderna bilda en kägla, som består
af hård tandmassa och beklädes af tunn emalj; de fårade tänderna likna på visst
sätt ofullkomliga ihåliga tänder, ty man kan säga, att hos de senare eller ihåliga
tänderna fåran hvalf t sig till sammans och bildat ett rör. »Efter denna tändernas
beskaffenhet», anmärker Karl Vogt, »rättar sig äfven öfverkäksapparatens byggnad.
Hos de giftlösa Ormarne, som hafva fasta tänder, äro öfverkäksbenen mycket långa
och besatta med en rad af tänder, på hvilka inåt följer en andra tandbåge, som
bildas af de på gombenen sittande tänder, hvilka finnas hos nästan alla ormar. Hos
de ormar, som hafva fårade tänder, är öfverkäksbenet kortare, i sin främre del
väp-nadt med små haktänder och baktill med de stora, halft ihåliga tänderna. Hos
giftiga ormar är öfverkäken kort och bär bakom de stora ihåliga gifttänderna några
små, fasta haktänder; hos huggormarne slutligen är öfverkäksbenet förkrympt till
ett helt kort, litet ben och endast besatt med ihåliga gifttänder.» Gift blåsan, som
befinner sig bakom och under ögonen ofvanför öfverkäken, är mycket stor, aflåug,
har en bladformig väfnad och i sitt inre en ansenlig håla samt skiljer sig dessutom
från andra körtlar genom sin långa utförsgåug, som långs öfverkäksbenets yttre yta
löper framåt och här öppnar sig framför och öfver gifttanden i den hudartade slida,
som omgifver denna, så att dess afsöndring kan flyta in i tanden. Giftblåsan
omgifves af en mycket stark muskel, som i förening med tuggmuskeln sammantrycker

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:44:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/kallblod/0099.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free