Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ORMAR.
verldens och ett sydligt nya verldens område, så visar sig, enligt G ti n t h er, att
or-marne uppträda på ungefär följande sätt. I det nordliga gamla verldens område,
hvilket omfattar norra Afrika till Atlas, Europa, mindre Asien, Persien, norra och
mellersta Asien till Himalaya, Kina, Japan och Aleuterna, lefver det minsta antalet
ormar, både hvad slägten och arter beträffar, och förekomma endast små, dystert
färgade, i allmänhet svaga och rädda representanter af ordningen. I etiopiska
området, som omfattar Afrika söder om Atlas, Madagaskar, Bourbon, Mauritius och
må hända södra Arabien till Persiska viken, visar sig eqvatorsländernas inflytande.
Egendomliga slägten och arter, jettestora, praktfullt färgade och sandfärgade ormar
uppträda, och till dem, som lefva på marken, sällar sig ett ofantligt stort antal, som
lefver i träd. Madagaskar eger så många för denna ö egendomliga arter, att man
nästan kan betrakta den samma såsom ett eget område. På de canariska öarna saknas
ormar alldeles enligt Bolies och andra iakttagares utsago. Det indiska området,
som sträcker sig öfver hela södra Asien med inbegrepp af Birma, Malacka och södra
Kina, Sundaöarna och Philippinerna samt de angränsande små öarna, är jordens
ormrikaste, må hända också bäst genomforskade område. Ön Ceylon intager till detta
område samma förhållande som Madagaskar till Afrika, alldenstund på denna ö flera
egendomliga ormar lefva än på någon annan af de stora sydasiatiska öarna. Från
australiska området, till hvilket vi utom Nya Holland äfven räkua PapuaÖarna,
Tås-manien och alla hittills icke omtalade ögrupper i Stilla oceanen, känner man för
närvarande knappt mer än de ormar, hvilka bebo de smärre öarna och de störres
kustländer, och af denna anledning har man icke heller en tillfredsställande
öfversigt af alla här boende arter. Men fattigt på ormar är området icke, och för det
samma betecknande är, att åtminstone två tredjedelar af alla dess hittills bekanta
arter äro giftiga. Ehuru betydligt mindre än det nordliga gamla verldens område,
visar sig det öfver samma breddgrader utsträckta Nordamerika likväl vida rikare
på ormar än det förra. Visserligen går, så vidt man vet, ingen enda orm längre
norr ut än öfver 60° nordlig bredd; men den södra delen af detta område
erbjuder ovanligt gynsamma förhållanden for Ormarne, och häraf förklaras också deras
eljest ovanliga utveckling. Såsom man kunnat vänta, är det sydliga nya
verldens område, omfattande södra Mexiko, mellersta och södra Amerika, Vestindien,
Galapagos- och Falklandsöarna, mycket rikt på ormar samt intager i sjelfva verket
sin plats närmast efter det indiska området. För att slutligen lemna några
bestämda tal vill jag tillägga, att af 635 ormarter, hvilka Giinther antog år 1858,
lefva 40 i det nordliga gamla verldens, 80 i det etiopiska, 240 i det indiska, 50 i
det australiska, 75 i det nordliga nya verldens och 150 i det sydliga nya verldens
område. - Utom riklig föda fordra Ormarne passande tillflyktsorter och gömslen,
hvarför de undvika orter, på hvilka dylika saknas. De tyckas envist hålla sig qvar
på den vistelseort de en gång valt och endast genomströfva ett mycket litet
område. Äfven Ormarne vandra dock, ehuru i inskränkt grad, ty de öfvergå floder
och andra vattendrag, för att slå sig ned på motsatta stranden eller på öar, samt
komma från skogar eller stepper in i byar och städer o. s. v., men i allmänhet
älska de likväl icke att stryka omkring, utan välja sig en bestämd uppehållsort, om
möjligt en, som erbjuder dem ett passande gömsle, och lura i dess närhet på byte.
Vanligen anträffas äfven Ormarne fjerran från menniskans boningar, men detta beror
endast derpå, att menniskan i närheten af sina boningar förföljer och fördrifver dem,
ty sjelfva frukta de ingalunda sin erkefiendes närhet och tränga sig snarare på honom
på ett ofta högst obehagligt sätt. Mer än en gång har det händt mig att i de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
