Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1JG
OEMA.R.
detta i förbindelse med det sätt, hvarpå Ormarne vinna sitt byte. Man har nemligen
iakttagit, att många djur, möss och foglar t. ex., utan fruktan närmat sig ormar,
som sedan fångat och uppätit dem, och likaså har man sett, att foglar i högsta
ängslan flaxat omkring ormar, som hotat deras afkomma eller dem sjelfva, men
slutligen icke aktat sig, utan likaledes fångats. Då nu, så tyckes man hafva slutit,
iiaturdriften, som utan vidare upplyser djuret om alla faror, som hota det, i båda
dessa fall icke gjort sig gällande, utan lemnat den stackars råttan, den
beklagansvärda fogeln så ömkligt i sticket, så har endast antagandet af en annan,
öfver-naturlig kraft kunnat förklara detta förhållande. Ville man sätta obetingad tro till
de oräkneliga berättelser, som gifvits af olika resande om ormarnes tjusningskraft,
så måste man visserligen äfven bekänna sig till de af dem uttalade åsigterna. Men
man måste obetingadt förkasta dessa åsigter, så snart man kommit till klarhet om,
.att iakttagelserna visserligen i och för sig kunna vara rigtiga, men att slutsatserna
,äro falska. Enligt mina, otaliga gånger upprepade iakttagelser förhåller sig saken
helt enkelt så, att de enligt dessa resandes åsigt tjusta djuren icke anse ormen, som
hotar dem, for det fruktansvärda rofdjur, han verkligen är. Hvarken däggdjuret
- vare sig detta är en oförståndig kanin eller en gammal erfaren råtta - eller fogeln,
i ett dylikt fall icke ens den misstrogna, genom många öden erfarna sparfven, vet
hvad en orm är. Om de skänka honom någon uppmärksamhet, närma de sig honom
med oförsigtig nyfikenhet, betrakta honom eller nosa på honom, låta ormen beröra
sig med tungan och rygga endast då något till baka, om tungan kittlar dem på
något känsligt ställe. Gamla starka råttor, som man släpper in till stora ormar,
visa icke allenast icke någon fruktan for dessa, utan ådagalägga ofta på ett helt och
hållet oväntadt sätt sin egen dristighet. En råtta, som jag erbjöd såsom offer åt en
fången skallerorm, bekymrade sig icke det ringaste om ormens hotfulla skallran d e
och hväsande; tvärt om, då hon kände sig hungrig, åt hon ett hål i den giftiga
ormens kropp, och denne dog. På annat sätt, men lika lätt förklaras det ängsliga
beteende, som af många resande iakttagits hos foglar vid åsynen af en orm, som
närmar sig deras bo. I sådana fall taga, såsom hvarje iakttagare vet. svagare foglar
gerna sin tillflykt till förställningskonster för att vända sin fiendes uppmärksamhet
från deras afkomma och på dem sjelfva: de utstöta klagande skrik, närma sig sin
fiende, såsom det tyckes alldeles besinningslösa, flaxa och linka omkring på marken
som om vingar eller ben vore förlamade på dem, låtsas liksom döende falla ned från
grenarne i gräset o. s. v. och vilseleda också vanligen hvarje icke särskildt erfaren
fiende, den visa menniskan ingalunda utesluten. - Då Ormarne svälja all föda utan
att dessförinnan stycka henne, och stundom sluka bitar, som äro dubbelt så stora
som deras eget hufvud, kräfver sväljningen en betydlig kraftansträngning och sker
endast långsamt. Med sällsynta undantag gripa de alltid bytet framtill vid hufvudet,
fasthålla det med tänderna, framskjuta dess ena sida, haka åter fast tänderna,
skjuta derefter fram hufvudets andra sida%och haka på nytt fast tänderna och gripa
sålunda vexelvis än med den ena än med den andra tandraden på nytt tag allt
längre och längre fram, till dess att de befordrat bytet in i svalget. Till följd af
det betydliga trycket afsöndra spottkörtlarne rikligt spott och härigenom underlättas
bytets gång genom munöppningen, som småningom utspärras i yttersta grad. Giftiga
ormar gripa sitt byte först sedan det dött, och göra det då med en viss försigtighet.
Då de svälja, använda de icke sina gifttänder, utan lägga dessa så långt till baka
som möjligt och begagna sig i stället hufvudsakligen af underkäken.
Näringsförbrukningen beror af väderleken och stegras med värmen, men egentligen glupska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
