Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
OKMAR.
fläck så långt, att på sidorna endast en smal hvitgulaktig strimma återstår; kroppen
visar på grågnlaktig botten brunaktiga fläckar af mångfaldigt vexlande gestalt och
hvilkas inre är merendels ljusare än kanten, äfvensom tvärband, hvilka i likhet med
fläckarne på hvardera sidan utgå från ett mörkt långsband, som nedåt stöter till ett
ljusgult fält. Undersidan är alltid grågul.
Dessa ormar synas ingenstädes vara särdeles allmänna och äro undanträngda
från bebodda trakter. Gamla exemplar af 6 m. längd eller derutöfver äro i hög
grad sällsynta, och redan exemplar af 5 ni. längd anträffas endast undantagsvis af
samlare. - Ingen afrikansk jetteorm, den må kallas huru som helst och lefva huru
som helst, jagar någonsin däggdjur, som äro större än små ettåriga bockar eller
medelstora hundar; sådant byte bildar till och med endast undantag. Vanligen nöja
sig dessa ormar med mindre vildt, i synnerhet harar, jordekorrar, springmöss och
andra på marken lefvande gnagare, hvilka i förening med på marken lefvande
foglar mest torde vara utsatta för deras förföljelser. Anderson, som återgifver
infödingarnes berättelser, säger slutligen, att dessa ormar lifnära sig af klippdassar,
och detta torde hafva sin rigtighet. - Så vidt jag kan påminna mig, kände sudånerne
icke det minsta om dessa ormars fortplantning; af fångna exemplar hafva vi dock
erfarit, att de härutinnan icke skilja sig från sina asiatiska anförvandter. I juni 1861
lade ett exemplar i Londons zoologiska trädgård nära hundra ägg och ringlade sig
öfver dem på det redan skildrade sättet. - Vid sin jagt på assalan betjena sig
sudånerne, som väl veta, huru föga farlig ormen är, helt enkelt af en knölpåk, emedan
ett enda kraftigt slag på djurets hufvud är nog för att döda det. Enligt min
erfarenhet kan man lika lätt döda det genom ett skott medelstora hagel. Jetteormar,
som träffats af ett skott, i synnerhet om de erhållit smärtsamma sår, tyckas dock,
enligt Schweinfurth s skildringar, vilja försvara sig. - I östra Sudan använder
man assalans kött, som ätes med salt och rödpeppar med samma begärlighet
som krokodilkött. Som jag hört mycket omtalas, huru välsmakande köttet skulle
vara, lät jag bereda ett stycke på det angifna sättet. Anrättningen hade ett lofvande,
snöhvitt utseende och i sjelfva verket en tilltalande, om hönskött påminnande smak,
men köttet var så hårdt och segt, att jag knappt förmådde tugga sönder det. Ännu
mera värderas af sudånerne den brokiga huden, som användes till allehanda
prydnader å knifslidor, penningpungar, amuletter och dylikt. - I zoologiska trädgårdar
och menagerier är den afrikanska jetteormen icke stort sällsyntare än hans
amerikanska slägtingar. I likhet med dessa synes han lika lätt vänja sig vid sina vårdare
och trifves väl vid lämplig behandling.
Familjen Snokar (Colubridae).
Alla snokar kännetecknas af en smärt, öfver allt i lika grad böjlig kropp, från
hvilken det lilla, aflånga och välformade hufvudet tydligt afsätter sig, och hvars stjert
löper ut i en lång spets, äfvensom af en af släta eller kölförsedda tegeilagda fjäll,
på undersidan af plåtar bestående beklädnad samt slutligen derpå, att hakplåtarne
åtskiljas genom en fåra och stjertplåtarne stå ordnade i två rader. Båda käkarne
och gommen äro väpnade med talrika tänder, men af dessa utmärka sig inga, hvarken
framtill eller i käkens midt genom sin storlek. Man kan derför säga, att snokarne
äro de giftlösa ormar, hvilka visa den mest regelbundna gestalt och bildning af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
