- Project Runeberg -  Djurens lif / De kallblodiga ryggradsdjurens lif /
121

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TRÅDORMAR. 121

Familjen Trädormar (Dryophilidce).

Med detta namn utmärka vi snokarne liknande, ehuru i högsta grad smärt
byggda ormar med en piskformig kropp, långt eller långlagdt, mot nosen ofta
till-spetsadt hufvud och merendels bladgrön eller brunaktig färg, hvilka ormar
tillbringa sitt lif nästan uteslutande i träden och, med undantag af de dem liknande
natt-trädormarne, öfverträffa alla öfriga medlemmar af ordningen i förmåga att
klättra. Trädormarne lefva i varma länder på båda jordhalfvorna i stort antal på
passande ställen. Nästan alla arter betraktas af infödingarne såsom mycket giftiga
och fruktas och afskys för den skull, men en sorgfällig undersökning af deras
tandbyggnad visar, att de äro för menniskan fullkomligt oskadliga, och deras vackra
gestalt samt behagliga rörelser måste i hög grad fjettra iakttagaren. Denna
uppfattning delas till och med af siameserne, ty dessa gifva trädormarne det poetiska
namnet »solstrålar». Men äfven bland européer hafva dessa vackra djur förvärfvat
sig inånga vänner. »Jag har alltid varit förtjust», skrifver W u c h er er till en vän,.
»så snart jag märkt, att en trädorm slagit sig ned i min trädgård i Bahia. Man
bestiger ett träd för att undersöka ett fogelbo, hvarur ungarne redan flugit ut, men
man finner det taget i besittning af en af dessa sällsamma varelser, som
sammanrullat sin tre fjerdedels meter långa kropp på ett rum, som icke är större än
fördjupningen i handen. Alltid tyckes trädormen vara på sin vakt, ty i samma
ögonblick man upptäcker honom, tillkännagifver den långt klufna, svarta tungans snabba
rijrelser, att han märkt ens närvaro. Visar man genom den minsta rörelse sin afsigt
att störa honom, flyr han uppåt trädet med sådan lätthet öfver qvistar och bladr
att de senare knappt synas böja sig: ännu ett ögonblick, och man har förlorat honom
ur sigte. Kominer jag till baka till Europa, skola dessa oskyldiga och älskvärda
varelser icke saknas i mitt växthus.» Trädormarne tyckas hemta sitt byte ur olika
djurklasser. De förtära möss, små foglar och med synnerlig förkärlek de många
ödlearter och groddjur, som med dem dela samma uppehållsställen. Enligt Smiths
iakttagelser på en afrikansk art, se foglarne i dem farliga fiender, och om de
upptäcka dylika ormar, tillkännagifva de detta för hela granskapet, på vanligt sättr
genom sina högljudda skrik. Härpå infinna sig foglar från alla håll och
kringsvärma fienden under fortfarande skri, till dess att slutligen en af dem faller offer
for ormen, som lurar med högt upplyft hufvud. Smith vill häri se ett bevis för
rigtigheten i den gamla sagan om ormarnes tjusningskraft och ser i den oförsigtighet,
hvarmed foglarne närma sig dem, endast följden af en deras sinnen bedårande
förskräckelse ; han måste likväl medgifva trädormarnes utomordentliga skicklighet,
hvarmed de slutligen gripa de genom sin egen vrede förblindade foglarne, som uppträda
allt för dristigt; och härmed kullslår han sina egna slutsatser. Om fortplantningen
sakna vi noggranna iakttagelser. Man antager, att de föda lefvande ungar till verlden,
men huru vida detta antagande är grundadt eller icke, måste lemnas derhän.

I trädormarnes första underfamilj förena vi Snokträdormarne
(Herpeto-dryince eller Dryadinae), hvilka Glinther räknar till snokarne. De kännetecknas
af en visserligen redan märkbart smärt och långsträckt, men ännu jemförelsevis
kraftig kropp. Hufvudet är t}rdligt afsatt från bålen, till hvilken deremot den smala
stjerten sluter sig utan. märkbar gräns. Stundom felas tygelplåt. Stjerteus
undersida täckes af i två rader stående plåtar. Tänderna äro merendels lika långa; dock
händer äfven, att den bakersta tanden skjuter upp öfver de öfriga och visar en fåra.
Underfamiljen har sina flesta arter i södra och mellersta Amerika.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:44:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/kallblod/0129.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free