Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GIFTSNOKAR. 137
följeslagare kom emot sällskapet, plötsligen rusa in i skogen och återvända med en
cobra de capello, som han med båda händerna gripit kring hals och stjert och på
detta sätt fasthöll. Han ropade på sin följeslagare att hjelpa honom stoppa ormen
i en korg med lock, men handskades så oskickligt med honom, att ormen bet honom i
fingret och ett par ögonblick fasthöll detta med tänderna, såsom om han haft svårt
att få dem loss. Blodet flöt, och de häftigaste smärtor tycktes följa omedelbart på
bettet. Genast öppnade den bitnes vän den ggrdel han bar kring kroppen och
framtog två ormstenar, hvardera af en liten mandels storlek, svarta till färgen och
ytterst fint glättade, och lade dem på såren. De klibbade fast och sögo upp allt
blod, som flöt ur såren, och förblefvo så omkring tre till fyra minuter, hvarunder
kamraten strök och knådade den bitnes arm från skuldran nedåt; sedan afföllo
stenarne af sig sjelfva. Den bitnes plågor tycktes dermed vara förbi. Han rörde
handen, drog i fingret, så att det knäppte i lederna, och började sedan obekymradt
gå igen. Medan detta tilldrog sig, tog en annan indier ur sin respåse en liten träbit
icke olik en rot och förde denna försigtigt intill glasögonormens hufvud, hvilket
denne dervid genast tryckte mot marken; derpå tog mannen utan fruktan ormen
och sammanrullade honom i bottnen på sin korg. Denna rot, om hvilken han
försäkrade, att den förlänade honom fullkomlig säkerhet, kallade han
’naja-thalic-calango’, d. v. s. ormplantrot». Ett annat fall tilldrog sig 1853 och meddelades
Tennent af Lavalliére, som var ögonvittne dertill. Lavalliére, då underdomare
i Kenty, träffade i närheten af staden en ormbesvärjare, som var ute för att söka
glasögonormar. Han följde med och såg, huru mannen påträffade och fångade en
orm, men dervid blef biten i låret, så att blodet flöt. Mannen lade ögonblickligen
på såret en ormsten, som sög sig fast under omkring tio minuters tid, hvarjemte han
samtidigt förde en rot, som han höll i handen, fram och tillbaka öfver stenen till dess
att denna föll. Plan försäkrade européen, att all fara nu vore förbi, och gaf honom
samma ormsten, som han användt. Lavalliére såg sedermera mannen flere gånger.
alltid vid full helsa. Ormstenarne och rötterna kommo sedermera i Tennents ego.
»Rötterna», säger han, »äro icke likartade. Den ena tyckes vara en gren af en
aristolochia, den andra är så torr, att det torde vara mycket svårt att numera
bestämma den samma, men den liknar det fyrsidiga stycket af en skogsdrufvestock.
Flere arter af aristolochia, exempelvis den i Amerika växande Aristolochia
serpentaria, stå redan sedan lång tid i rop för att motverka ormbett, och den indiska
arten af samma slägte (Aristolochia indica) är samma planta, hvartill mun gon enligt
folksagan tager sin tillflykt, om han bites.» Tennent tillägger, säkerligen
fullkomligt befogadt, att han icke tror på rotens verksamhet, utan anser den hafva
blott en inbillad betydelse, som ingifver ormfångaren mod och förtroende till sin
egen skicklighet. Ormsteuarnes sammansättning, som förr ansågs blott vara känd af
braminerne, är genom kemisternes undersökningar numera ingen hemlighet. Man
har funnit dem bestå af brända ben, kalk och ett på särskildt satt beredt harts. Det
är genom sin porösa beskaffenhet, som de kunna suga till sig blodet och till och
med giftet. Att de utöfva en viss verkan, kan väl icke betviflas, men denna
är säkerligen icke så kraftig som den, användandet af ett vanligt koppgias medför,
och de anförda fallen torde alltså blott visa, att de genom ormstenar räddade ej
varit svårt förgiftade. Med större förtroende har man i Indien på senare tider
användt bladen af aristolochia mot ormbett och, såsom det påstås, med största
framgång. - Indierne omtala ett temligen stort antal smärre rofdäggdjur, bland hvilka
mungoii intager främsta rummet, och dessutom åtskilliga roffoglar, som lära ifrigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
