Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAFSORMAR. 145
Erfarne sjökaptener, hvilka upprepade gånger befarit Indiska oceanen och vant
sig vid att gifva akt på dess företeelser, anse det såsom ett tecken att land är nära,
då de varseblifva hafsormar, ty dessa aflägsna sig blott undantagsvis från kusten.
Deras käraste uppehållsorter äro de breda sunden mellan öarna, sannolikt derför att
vattnet här är lugnare. Man har visserligen äfven anträffat dem ute i öppna hafvet,
men i så fall alltid ansett dem såsom vinddrifna af stormar, l olikhet med
ordningens öfriga medlemmar träffas vanligen hafsormarne i mängd till sammans, stundom
i så stort antal, att vattnet på långa sträckor tyckes vara alldeles uppfyldt af dem.
De simma här med högt upplyft hufvud och slingra sig fram som andra ormar,
men genom de lätta och behagliga rörelser, med hvilka de klyfva vågorna,
öfverträffa de vida alla andra arter, som icke hela sin lifstid lefva i vattnet. Deras breda
stjert, som liknar en åra, de uppåt belägna näsborrarne, som kunna tillslutas med
hvar sitt lock, och till och med det lilla hufvudet och den tunna, i främre delen
valsformiga kroppen eller hela dess från sidorna sammantryckta gestalt, må hända
till och med de egendomliga fjällen förena sig för att påtrycka dem en pregel
af väl utrustade hafsrofdjur. Vid lugnt väder ligga de, såsom det tyckes,
slumrande på hafsytan; de äro icke just skygga, men hängifva sig likväl icke åt sorglös
rö. Undersökning af deras mage har visat, att de nedstiga på betydligt djup, och
bestämda iakttagelser gifva vid handen, att de äfven under vattenytan länge
häu-gifva sig åt hvilan. Då man tänkte grunda ett fyrtorn på Bassels-klipporna,
åter-stoderna af de af hafvet slukade Giriöarna, iakttog man, vid första landstigningen,
bland de hundra och tusentals fiskar, som bebodde dessa klippors hålor, en mängd
hafsormar, bland hvilka några uppnådde en längd af halfannan meter och hvilka
härstädes lågo sammanringlade och hvilade sig samt så illa upptogo, att de stördes,
att de ursinnigt beto efter de stäuger, med hvilka man undersökte hålorna. Siugaleser,
som tjenstgjorde såsom vägledare åt de europeiska byggmästarne, försäkrade, att
hafsormarne icke allenast dödligt förgifta, utan äfven lära söka skada sina
motståndare genom att slingra sig omkring dem. Då år 1837 det engelska krigsfartyget
vAlgerine» låg för ankar på Madras’ redd, fångades en 2 m. lång hafsorm och
begapades och tummades så länge af en af manskapet, att mannen slutligen erhöll
ett bett i högra handens pekfinger. Han gaf icke vidare akt på det lilla såret, så
mycket mindre som han trodde sig komma i håg, att han förut blifvit biten af
vattenormar utan att hafva deraf rönt några elaka följder. En half timme efter det han
erhållit bettet frukosterade han, klädde sig och begaf sig efter ungefär två timmars
förlopp upp på däck. Här började han plötsligen kräkas, och kort derefter sjönk
pulsen i hastighet och upphörde tidtals alldeles, pupillerna vidgades, men
samman-drogos åter under ljusets inflytande, huden täcktes af kallsvett och ansigtsuttrycket
blef tydligen allt ängsligare samt förrådde allt mera ett allmänt och svårt
illamående. Snart instälde sig förlamning i struphufvudet, hvarigenom andhemtningen
i hög grad försvårades; sårkanterna och angränsande delar af handen svullnade.
Svullnaden spred sig sedermera öfver hela högra sidan, och hals och ansigte antogo
ett spräckligt, mörkt purpurfårgadt och grått utseende. Läkaren förordnade åtskilliga
läkemedel, och den sjuke ansträngde sig äfven att intaga dem, men var först efter
en längre stunds varmt bad i stånd att svälja läkemedlen, dock endast för att åter
uppkasta dem jemte en klibbig, mörk vätska. Ungefär tjugu minuter efter badet
ökades krampanfallen, af hvilka den sjuke redan från början lidit, och den mörka
färgen utbredde sig öfver hela kroppen. Andhemtningen blef allt svårare, en
mörkbrun, tradig massa flöt ur munnen; sanslöshet iustälde sig, och redan innan fyra
Brehm, De kallblodiga ryggradsdjurens lif. 2:a uppl. 30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
