Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUGGORMAR.
147
Familjens kärna utgöres af Huggormarne (Vipera), hvilkas utmärkande
kännetecken bestå i delade och i två längdrader ordnade stjertplåtar. Icke mindre
än sjutton arter tillhöra denna, visserligen i flera underslägten delade grupp af familjen.
Alla i Europa lefvande medlemmar af familjen tillhöra detta slägte.
Huggorms-slägtets och hela familjens urtyp bildas af Vanliga huggormen (Vipera berus,
fig. 59), representant för underslägtet Pelias, så kalladt efter Achilles’ spjut, hvars
»skaft förskref sig från berget Pelion. Denna orm igenkännes af de på främre delen
af hufvudet till plåtar förvandlade fjällen och en enda fjällrad mellan ögat och de
under detta belägna öfverläppsplåtarne. Färgen är utomordentligt vexlande, men
alltid finnes en mörkare, långs hela ryggen löpande zigzagstrimma, hvilken förtjenar
uppmärksamhet såsom ett igenkänningstecken. Hufvudet är baktill märkbart bredare
än halsen, temligen platt, framtill något afrundadt, halsen tydligt afsatt, på sidorna
något sammantryckt, dess tvärgenomskärning således oval, kroppen mot halsen betydligt
förtjockad, afplattad på ryggen, mera bred än hög, på buken platt, stjerten
jemförelsevis kort, i sista tredjedelen af sin längd betydligt afsmalnande och slutande i en kort,
hård spets. Hanne och hona skilja sig till sin gestalt derigenom, att kroppen hos
den förre är kortare och smalare, stjerten deremot jemförelsevis längre och tjockare
än hos den senare. Den fullväxte hannens längd utgör omkring 68 cm., sällan 2
till 3 cm. mera, men deremot merendels minst lika mycket mindre. Honans längd
kan uppgå till 75 cm. Alla fjäll bära en mer eller mindre tydlig långsgående köl,
som dock endast är antydd på den till bukplåtarne stötande raden. Det torde finnas
få ormar, hvilka till sin färg äro så vexlande som vanliga huggormen. Dock kan
man såsom allmän regel säga, att hannens grundfärg går i ljusa, honans åter i mörka
färgtoner; hos den förre äro således hvitt, silfvergrått, ljust askgrått, sjögrönt,
ljus-gult, ljusbrunt, hos den senare åter brungrått, rödbrunt eller oljegrönt, svartbruut
och dylika färger förherskande. Men huru olika grundfärgen än må vara: det mörka
längsgående taggiga bandet afsticker dock märkbart och blifver endast hos mycket
dunkelt färgade honor mer eller mindre otydligt. Detta baud, våra europeiska
giftormars »kainsmärke», såsom Lin ek kallat det, löper i zigzag från nacken till
stjertspetsen öfver hela ryggen och är på hvardera sidan åtföljdt af en längdrad mörkare
fläckar. Vanliga huggormen är på sin undersida merendels mörkgrå eller till och med
svart, men hvarje plåt visar vanligen flere gulaktiga, synnerligen oregelbundna, ensamt
stående eller sammanflytande fläckar. Genom den framspringande ögoubrynsplåten,
under hvilken det ligger, erhåller det stora, runda, eldiga ögat något lömskt eller
trotsigt i sin blick och bidrager verkligen till att karakterisera vanliga huggormen,
i synnerhet om man icke förgäter, att hos ingen annan af våra ormar pupillen bildar
en snedt framifrån och uppifrån nedåt och bakåt rigtad längdspringa. - Bland
varieteter har den mörka afarten erhållit en viss betydelse, emedan hon länge
betraktats såsom en egen art (Vipera prester). - Vanliga huggormens
utbredningsområde är icke allenast vidsträcktare än hvarje annans af hans i Europa förekommande
samslägtingar, utan äfven vidsträcktare än hvarje annan landtornis i allmänhet, ty
det omfattar enligt Strauch alla länder från Portugal öster ut ända till ön Sachalin,
öfverskrider i Skandinavien polkretsen och når söder ut å ena sidan till södra Spanien,
å andra sidan till norra gränsen af Persien. Inom detta ofantliga område saknas
han visserligen här och der, men alltid på mycket begränsade ställen. För öfrigt
trifves han på hvilka ställen som helst, de må vara aldrig så olikartade: skog. hed,
vinberg, ängar, falt, mossar och till och med stepper. I Alperna stiger han, enligt
uppgifter af Schinz och Tschudi, till 2000 m. höjd öfver hafvet, uppträder således
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
