- Project Runeberg -  Djurens lif / De kallblodiga ryggradsdjurens lif /
154

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

154

ORMAR.

så tjock som vanligt. Bland de huggormar, som hittills hållits i fångenskap, hör
puffaddern till de arter, hvilka lättast förmås att äta," må hända af den orsaken att
det icke är svårt att tillfredsställa hans anspråk på lifvet. En varm bur, hvars
botten beströs med sand eller små kiselstenar, erbjuder honom en behaglig vistelseort,
och om inan der kastar ett byte till honom, besinnar han sig icke länge, innan han
angriper det. Af denna anledning ser man pufiaddern i nästan alla zoologiska
trädgårdar, i hvilka ormar hållas. Till följd af hans tröghet och måttlighet erbjuder
hans matande ett skådespel af stort intresse. Kaninen eller marsvinet, som insläppes
till ormen, har ingen aning om den hotande faran. Djuret närmar sig nyfiket ormen.
Det har aldrig sett en orm; dess nyfikenhet är derför förklarlig och förlåtlig. Det



^^x

>s

Fig. 60. PuffacUler (Vipera arietans).

nosar på sin fiende, ty det vet ännu icke, att det har en sådan framför sig. Ormen
lyfter sitt trekantiga hufvud, böjer till baka halsen, antager en »rysligt» vacker
anfallsställning: kaninen märker ännu ingenting, nosar, men finner intet misstänkt,
blir djerfvare och närmar sig ormhufvudet. Puffaddern trefvar omkring med sin tunga,
och denna vidrör kaninens morrhår. Den senare, en bild af sorglösheten, står ännu
allt jemt utan aning om sitt öde framfor den förskräcklige röfvaren, liksom fjettrad af
dennes väsende och förvånad öfver att få se en sådan varelse. Ormen förråder mer och
mer sin stegrade sinnesspänning, andas i djupa drag, så att hans kropp höjes och sänkes,
utvidgar och sammandrager sig; han hväser visserligen icke i egentlig bemärkelse,
men fnyser tillräckligt högt för att höras af kaninen, liksom ville han varna denne,
men äfven en sådan hotelse är förgäfves: gnagareu aktar icke på den. Ormen sänker

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:44:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/kallblod/0162.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free