Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUGGORMAR. 155
åter hufvudet for att intaga en annan ställning, hans refben tryckas mot marken,
hundra par fötter arbeta, och han glider långsamt framåt. Kaninen blir häpec, hoppar
åt sidan, rigtar blicken skarpt på det för honom obekanta föremålet, spetsar öronen och
vänder dem framåt, nosar, vrider morrhåren åt alla håll och - lugnar sig åter.
På nytt ligger ormen utan rörelse, åter närmar sig det nyfikna offret, på nytt
upplyfter ormen hufvudet, färdig att angripa, trefvar med tungan, hotar, och åter aflöper
allt såsom förut. Gnagaren har funnit vattenskålen och druckit, sträcker sig derefter
på den varma sanden, äter väl också en smula af en röfva, som han fått sig
till-kastad. Han tyckes finna behag i sin vistelse i buren, blir öfvermodig, springer upp
och ned, hoppar öfver ormen och upp på dennes rygg. Ormen å sin sida reser sig
ursinnig öfver en sådan djerfhet och hväser af alla krafter. Kaninen blir på nytt
förskräckt, anstränger alla sina sinnen, kommer lika fullt icke till insigt om sin fara
och börjar åter sina farliga undersökningar. På detta sätt kan det fortgå i timtal,
och ju längre leken varar, desto dristigare blir kaninen, desto lifligare äfven ormen.
Men slutligen har den senare likväl kommit på det klara med, att han är hungrig,
och krälar fram till sitt offer. Kaninen inväntar honom såsom förut och går honom
till mötes. Ormen lyfter högt upp hufvudet, halsen tyckes sammansnöra sig bakom
det, giftkörtlarne på båda sidor synas vilja spränga sitt hölje, den klufna tungan
trefvar ännu en gång och - med blixtens hastighet far hufvudet till baka och åter
framåt; i samma ögonblick öppnar sig gapet, och de hittills i sina muskelslidor
ned-fälda, 2 cm. långa gifttänderna uppresas och intränga djupt i offrets kropp. Ett skri
höres från kaninen, det dödande bettet har skett. Lika hastigt som ormen slungat
sig framåt, lika hastigt har han åter dragit sig till baka, nu lägger han lugnt sitt
hufvud på marken, iakttager skarpt sitt offer och afvaktar dess slut. Endast en lätt
rörelse af stjertspetsen förråder den spänning, hvarmed han afvaktar den säkra
utgången. Efter det enda skri, kaninen upphäft, gör han ännu några hopp, men sätter
sig derpå stilla. Öronen bli slappa, ögonlocken falla ned. En eller annan gång
ruskar han på hufvudet, derpå förlorar han sansen. Långsamt lutar han åt ena
sidan, ligger derefter 10, 20, högst 100 sekunder orörlig; plötsligt rycker han
skälfvande till och ligger nu död på marken. Den infernaliska droppen har gjort sin
verkan.
Utom aspis har ingen annan giftig orm sysselsatt de gamle mera än den
egyptiske C er astes, en af huggormsfamiljens talrikast förekommande och bäst kända
arter. De små, halfmånformiga, fram på nosspetsen belägna näsborrarne, de på
kroppens sidor i sneda rader stående fjällen med korta kölar, hvilka icke nå fjällens
spets, äro kännetecken, som förmått Gray att uppställa ett eget slägte (Cerastes),
hvilket vi betrakta såsom ett underslägte.
Hornormen eller Cerastes (Vipera cerastes, fig. 61) uppnår en längd af 65,
högst 70 cm. och gifver sig vid första blicken till känna såsom ett öknens barn, ty
sandens färg liksom återspeglas på hans fjällbeklädnad. Hornormens bild
förekommer ofta i de gamle egyptierues heliga skrifter, der hans ursprungliga namn Fi
sedermera användes för att uttrycka f-ljudet; för öfrigt synes han sjelf hafva haft
en viss betydelse hos de gamle. Denna orm utbreder sig öfver hela nordöstra Afrika
och Steniga och Lyckliga Arabien, men går äfven utom ökenregionen, alldenstund
han förekommer i östra Sudans och Kordofåns stepper, i dessa senare enligt min
egen erfarenhet vida oftare än som är önskvärdt för den resande. Man måste veta,
hvad det vill säga att hafva tillbragt en dag på resa i öknen eller steppen, för att
förstå, huru mycket man längtar efter hvila. Från tidigt på morgonen till emot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
