Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUGGORMAR.
157
öfver allt, der det ej finnes några möss. Att han äfven förföljer foglar är säkert.
De flesta fångna hornormar, som komma lefvande till Europa, äro beröfvade sina
gifttänder och äta derför icke, men så snart tänderna återväxt, göra de det
gerna. Med andra ormar äfvensom med ödlor komma de väl öfver ens, men
varmblodiga smådjur väcka ögonblickligen deras mordlystuad. Liksom de pläga göra i
frihet, gräfva de ned sig med hela kroppen i sanden, örn detta låter sig göra, så att
man endast ser ögonen, de båda små hornen och må hända derjemte här och der
några punkter af rygglinien. Detta utföra de genom egendomliga sidorörelser af
refbenen, i det att de dels utbreda, dels åter sammandraga kroppen och för hvarje
gång sålunda skjuta sanden åt sidorna; emellertid ske dessa rörelser så hastigt, att
det merendels icke töfvar mer än 10, högst 20 sekunder, innan de dolt sig. Äfven
om de icke helt och hållet försvunnit i sanden, undandraga de sig fullständigt blicken,
och till och med det skarpaste öga varsnar dem icke, derest ej platsen särskildt
utpekas. Redan i en bur med en botten af fyra qvadratmeters utbredning, hvilken
täckes af fin sand, måste man söka länge, innan man finner den nedgräfda ormen,
och så snart man vänder bort blicken för ett ögonblick, har man åter fullkomligt
förlorat honörn ur sigte. Enligt dessa iakttagelser, som jag anstalt under hela
månader, synes det mig ganska troligt, att de gamles påstående hvilar på verklig grund,
och att en liten, fogel verkligen kan låta lura sig af de nätt och jemt öfver sanden
framskjutande hornen samt anse dem för änden af en mask eller larv och få umgälla
detta sitt misstag med lifvet. För sjelfva ormen hafva hornen utan tvifvel en vigtig
betydelse: de göra tjenst såsom trefvare åt honom och underrätta honom om faror
äfven i den händelse, att det af det starka dagsljuset bländade ögat icke skulle
upptäcka dem. För en menniska, som endast med sandaler på fötterna går genom
öknen, blir denna helt och hållet dolda och så giftiga orm naturligtvis mycket farlig,
och de gamle torde äfven i detta afseende hafva berättat den fulla sanningen efter
egen olycklig erfarenhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
