- Project Runeberg -  Djurens lif / De kallblodiga ryggradsdjurens lif /
160

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

160 ORMAR.

från soliga ställen. Om under flera nätter ingen dagg fallit, råkar man honom ofta
vid stränderna af pussar och floder; men endast då han jagar sitt rof, går han i
sjelfva vattnet. Han är mycket känslig for regn. Hans boningar äro olika allt efter
trakten. I odlade, befolkade trakter förekommer han blott enstaka och håller här
till i klippspringor, i murar, ihåliga träd o. s. v.; till och med under golfven i
byggnader och i råtthål finner man honom. I vildmarken uppträda de i större antal
och inkräkta här prärihundens, jordekorrens, råttornas, mössens och slutligen
backsvalans bon, hvilka de förstå att utvidga. Deras vin ter vistelseort torde väl, såsom
andra ormars, ganska ofta vara tillfällig. Om hösten dölja de sig före dagjemningen,
sedan de ömsat skinn, och på våren komma de åter fram vid motsvarande tid. -
»Skallerormen», säger Geyer, »rör sig raskt framåt, utan att anstränga, kröka eller
böja sig mycket. Det är detta senare, som gifver hans rörelser en skenbar
långsamhet, men om man tager i beräkning den sträcka, som han tillryggalägger på en
sekund, så finner man, att han utvecklar en betydlig hastighet. På sitt rof störtar
han sig med stigande hastighet, som slutligen liknar en flygande fogels. Sålunda
såg jag en gång vid en bondgård i Missouri en skallerorm skjuta nedför en
trädstam på en ung höna, hvilken han grep i vingen och med blixtens hastighet
förde till en naken, klippö, så att jag knappt kunde följa honom. En väl rigtad
sten bragte honom att stanna: han slingrade sig nu omkring sitt offer och släppte
det ur munnen, men bet det i hufvudet, så snart jag höll mig stilla. Vid andra
stenkastet släppte han åter sitt offer, men höll det derefter åter vid vingarne
temligen högt upp, skenbart liksom fröjdande sig åt dess dödsångest. Han visade snart
lust att begifva sig i väg, men då han svårt träffades af en sten, lemnade han sitt
half döda byte och rullade upp sig till motvärn. Jag dödade honom nu. En ännu
större snabbhet hade jag tillfälle att beundra hos en skallerorm, som jagade en
jordekorre vid öfre Mississippi.» Att skallerormen stundom sätter öfver sjöar och floder
och mycket hastigt rör sig i vattnet, berättas redan af gamle K al m. - Om
skallerormen verkligen stundom slingrar sig omkring ett djur, som han gripit och i likhet
med de icke giftiga Ormarne kramar i hjel det, eller om han, sedan han bitit,
alltid förblifver lugnt liggande och afvaktar bettets verkan, vågar jag icke afgöra,
men håller dock det senare troligast. Efter en riklig måltid uppgifves han sprida
omkring sig en fruktansvärd stank, som icke allenast besvärar menniskan, utan äfven
djur med finare luktsinne. Från fångna skallerormar har jag stundom icke försport
den minsta lukt, stundom åter en svag mysklukt. Parningstiden infaller under de första
vårmånaderna. Aggen läggas i augusti, och några få minuter efter läggningen spränga
ungarne sitt hölje, utan att modern vidare bekymrar sig om dem. »Skallerormens
värsta fiende», säger Geyer, »är en mycket sträng vinter, i synnerhet om den inträder
tidigt och plötsligt, och icke mindre skada lider han af vidsträckta öfversvämningar
om våren samt skogs- och präribrand. Man har exempel på, att hela trakter blifvit
fullkomligt rensade från skallerormar till följd af dessa orsaker, huru talrika de än
förut derstädes varit. Att svin döda och uppäta skallerormar utan att lida någon
skada af giftet, är en allmän saga, som äfven blifvit trodd af flere naturforskare,
fastän den i grunden blott är ett löst påstående. Många försök, som jag anstalt,
bekräfta hvad jag alltid trott: att svinen, i likhet med andra husdjur, sky lefvande
skallerormar och aldrig vidröra dem, då de äro döda och sönderhackade i bitar.»
Jag har icke velat underlåta att anföra dessa Geyers uppgifter, men måste dock
anmärka, att redan de första iakttagarne framhålla svinens nytta såsom utrotare af
skallerormar, och att nyare iakttagare fullkomligt öfverensstämma med dem häruti.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:44:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/kallblod/0168.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free