- Project Runeberg -  Djurens lif / De kallblodiga ryggradsdjurens lif /
173

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GRODDJUR I ALLMÄNHET.

ligen stor rörlighet, men skiljer sig från högre ryggradsdjurs tunga derigenom, att
hon icke är fäst baktill, utan framtill och således med sin bakre ände kan framslungas
ur munnen; endast hos några vattenödlor är hon fastväxt vid munhålans botten. -
Några amfibier sakna tänder, men de flesta hafva tänder på käkbenen och på
gombenen, andra åter på öfverkäken och gommen, i två fullständiga bågar. - Af stor
betydelse för arnfibiernas lif äro blodomloppets och andhemtningens organ. Hjertat
afviker föga från kräldjurens; det består af två, dock icke alltid fullständigt åtskilda
förmak med tunna väggar och en enkel hjertkammare med tjocka väggar, som drifver
blodet ut i pulsådrorna. Dessa senare förändra sig betydligt under de förvandlingar,
som alla amfibier måste genomgå, och på samma gång förändras äfven lungorna,
hvilka under ungdomen ersättas af gälar och hos några arter först mycket sent
träda i verksamhet. Detta sammanhänger med sjelfva djurens utveckling, hvilken i
regeln försiggår så, som af vår figur (fig. 66) kan inhemtas. Med några få undantag
gäller, att äggen hos amfibierna liksom hos fiskarne först befruktas, sedan de lemnat
moderns kropp. Sjelfva äggen behandlas blott undantagsvis af föräldrarne med
någon egentlig omvårdnad, utan öfverlemnas vanligen åt vatten och sol. Till följd
af den lätthet, hvarmed man kan förskaffa sig amfibiernas rom, har utvecklingen
varit föremål för många undersökningar. »De mogna äggen», säger Vogt, »bilda
en kägelformig massa ägg-gula, hvilken hos de flesta visar en aflagring af dunkelt
färgämne i sitt ytterlager, och denna aflagring är kring ena hälften så stark, att
ägget härstädes synes alldeles svart. Under det äggen glida genom den långa i
vindningar löpande äggledaren, omhöljas de af en geléartad massa, som endast hos
få arter blir fastare och då framställer ett elastiskt snöre, hos de flesta amfibier
deremot sväller ansenligt i vatten och sålunda bildar de väldiga massor och klumpar
af rom, hvilka vi om våren finna i diken och dammar. Vid utvecklingen spelar
denna gelémassa ingen vidare roll än att utgöra ett skyddande hölje, hvilket alltid
såsom en svamp suger sig fullt af vatten. Så snart larverna genomgått sitt första
utvecklingsskede, genombryta de detta hölje, genom att till en del uppäta det, för
att derefter lefva fritt i vattnet. En egentlig ägg-gulsäck finnes aldrig. Buktrakten
synes endast allt efter larvernas ålder mer eller mindre uppdrifven, alldenstund den
i sitt inre innehåller gulan. Den första utvecklingen försiggår temligen hastigt, så
att hela ägg-gulan redan få dagar efter befruktningen förvandlats till en larv, hvars
platta, nedtryckta hufvud med sin lilla mun i spetsen omedelbart öfvergår i den
säckformiga buken, och bakom denna finnes en tilltryckt simstjert, hvilken rundt
omkring omgifves af en lodrät fena. Stjerten visar samma zigzagformiga anordning
hos muskelknippena, som förekommer hos fiskarne. På halsen framskjuta de
busk-lika gälarne, men försvinna snart åter hos grodlarverna och ersättas af inre gälar,
medan de hos salamanderlarverna qvarstå mycket längre. Larvens vidare utbildning
rigtas nu hufvudsakligen på stjertens . utveckling och gulans vidare förarbetande.
Stjertfenans hudflik blir mycket hög, kroppen blir smalare, och småningom utbildas
lemmarne, hvilka till en början äro dolda under huden och hos grodor och
salamandrar uppträda i motsatt ordning, alldenstund hos de senare frambenen
genombryta huden före bakbenen, hos de förra åter bakbenen framträda före frambenen.
Käkarne hafva hittills varit väpnade med hornslidor eller egendomliga horntänder,
hvilka nu affalla; stjerten förkrymper småningom, torkar in och försvinner slutligen
fullständigt.» - På lemningar af urverldens amfibier hafva hittills anträffats, så att
vi knappt äro i stånd att fälla ett omdöme om denna klass’ urhistoria. För
närvarande förekomma dess medlemmar i alla verldsdelar och utbreda sig, med undantag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:44:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/kallblod/0181.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free