- Project Runeberg -  Djurens lif / De kallblodiga ryggradsdjurens lif /
198

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GRODOR.

betydande färdighet i att gräfva ned sig i sand eller gytja. Hennes föda utgöres
hufvudsakligen af insekter och sniglar; möjligen förföljer hon dock äfven andra små
grodor, i synnerhet den så allmänt jagade vanliga grodan. - I ett afseende liknar
hon de egentliga paddorna: hon sprider en outhärdlig hvitlökslukt omkring sig och
bär derför sitt namn med full rätt. Denna lukt är så stark, att man förr upptäcker
henne med näsan än med ögonen, och om man ej håller sig på tillräckligt afstånd,
får man tårar i ögonen, alldeles som om nian luktade på pepparrot eller lök. Såsom
det tyckes, utsändes denna lukt företrädesvis från bakre delen af hennes kropp;
åtminstone rigtar hon vid beröring regelbundet denna i höjden, på sätt och vis mot
sin motståndare. Då man skär sönder henne, lär emellertid den elaka lukten
försvinna, och mången torde för den skull också kunna förtära hennes lår. - Lökgrodan
leker, åtminstone i Tyskland, vid någorlunda godt väder redan i mars. vid ogynsam
väderlek senast i april. Vid denna tid uppehålla sig båda könen i vattnet, på hvars
botten de uppslagit sitt vinterläger, sticka upp hufvudet öfver ytan och låta höra ett
obehagligt, qväkande eller knarrande läte, som icke förnimmes på särdeles långt
afstånd och påminner än om vanliga grodans, än om löfgrodans läte och af honan
ledsagas af ett mera tonlöst grymtande. Att dessa missljud icke äro de enda, de
kunna frambringa, erfar man, om man med en tång griper dem i foten: då jemra
de sig, jamande som unga kattor. - Äggen afgå i ett tjockt, en half meter långt
snöre, mellan hvars gelé de ligga spridda i hopar, samt klibbas fast vid rör, gräs
och andra vattenväxter i strandens närhet. Fem till sex dagar senare utkrypa
larverna, simma omkring, byta derefter om hud och krypa i sin fjerde lefnadsmånad
upp ur vattnet, medan de ännu äro försedda med en kort stjertstump, som dock
snart försvinner fullständigt.

J> Vl£

Klockgrodor (S o ml} in ät or). Klockgroda n eller U n k e n (13ombinator igneiis.
fig. 74), representant för ett eget slägte, skiljer sig från närstående grodarter
derigenom, att trumhinnan sitter undandold och att tungan, som är cirkelrund och tunnr
öfver allt är fastväxt; hon har två små grupper gomtänder, och hennes bakfötter
äro försedda med hel simhud. Kroppshuden är på ryggen betäckt med stora
vårtor och har en vacker mörkgrå eller oljebrun färg, medan undersidan, soni
likaledes bär upphöjda vårtor af hvitaktig, i midten svart färg, är tecknad med bjert
orangegula, i hvar andra löpande fläckar på svart eller gråbrun botten. Längden
utgör 3 cm. - Från södra Skåne, dit hon enligt Nilsson ursprungligen blifvit,
samtidigt med karpeu, införd af danske rikskansleren Peder Oxe, finnes
klockgrodan söder ut i hela Europa, i små vattengrafvar lika väl som i vidsträckta moras
eller träsk, på slättbygden lika väl som i bergstrakten ända till 1500 m. höjd öfver
hafvet. Såsom en äkta vatteugroda uppehåller hon sig nästan hela sommaren i
polar, dammar, vattengrafvar och moras, och endast på hösten vistas hon tidtals på
land, hvarest hon ganska skickligt hoppar omkring med tillhjelp af sina jemförelsevis
långa bakben. I vattnet ser man henne vanligen sitta på något afstånd från stranden,
med halfva hufvudet framsträckt och mot aftonen ifrigt sysselsatt med sin enkla och
blygsamma sång, men vid minsta fara dyker hon med blixtens hastighet ned i djupet
och döljer sig i gytjan. Förhåller man sig stilla, får man snart se henne komma
upp igen och intaga samma ställning som förut, med sina guldfärgade små ögon
tittande sig omkring, och efter en stund börjar hon åter sin sång. Liksom till bevi&
på, att äfven denna grodart tillhör nattdjuren, förnimmes sången vanligen först emot
aftonen, men från denna tid hela natten igenom. Sången är alldeles icke obehaglig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:44:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/kallblod/0206.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free