- Project Runeberg -  Djurens lif / De kallblodiga ryggradsdjurens lif /
210

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

210

STJERTGRODDJUR.

inflammation af slemhinnorna, för hvilken små, svaga foglar, kräldjur eller grodor
kunna duka under. Ödlor, hvilka af Laurenti tvungos att bita salamandrar, anföllos
af kramp och dogo; deremot hafva hundar, kalkoner och höns utan skada förtärt
sönderhackade salamandrar, fastän det stundom händt, att hundarne deraf fått
kräk-ningar. Abini förskaffade sig salamander-slem genom att reta djuren med elektricitet
och derigenom få dem att afsöndra slemmet i större massa än eljest. Med detta
slem anstäldeo han på grodor och foglar hvarjehanda försök, hvilka bestyrka hvad vi
nyss sagt. Återstoden efter slemmet, som behandlats med destilleradt vatten och
derefter utdragits med absolut alkohol, visade icke längre några giftiga egenskaper.
Det afdunstade spritextraktet var deremot vida mera giftigt än slemmets lösning i
vatten. I det förra bildade sig efter en dag nålar, som simmade fritt omkring och,
sedan alkoholen fullständigt fått af dunsta, samlade sig till grusiga grupper. Dessa
fina nålar, hvilka visade sig vara högst giftiga, äro lika lösliga i alkohol som i vatten
och eter; deras lösning i vatten reagerar surt; kali, natron och ammoniak angripa
icke kristallerna. Deras verkan är utomordentligt snabb och yttrar sig genast i
början genom att framkalla kräkning. - I fångenskap kan salamandern, om han
erhåller lämplig vård, lefva i flera år. Han behöfver en bur med en liten vattenskål
och nödiga kryphål, sådana han i sin frihet plägar uppsöka. Till föda kan man
gifva honom mjölmask och daggmask, insekter och snäckor; mindre exemplar af sin
egen art uppäter han. Det är anmärkniugsvärdt, att detta i många hänseenden så
okänsliga djur genast dukar under för vissa inflytanden och att i synnerhet koksalt
verkar ytterst giftigt på det samma. VTill man hastigt döda en salamander, behöfver
man endast beströ honom med salt.

På Alperna ersattes eldsalamandern af en annan art, K ärrs åla ma n d er n
(Salamandra åtrå), som mycket liknar honom, men är utan fläckar och likformigt
djupt sammetssvart samt till storleken något mindre och sällan uppnår mer än 13 cm. .-
Kärrsalamandern afviker enligt Sch re ib er i sättet för sin fortplantning från
föregående. Honan föder visserligen äfven lefvande ungar till verlden, men aldrig mer
än två på en gång, och dessa äro redan vid födelsen så utvecklade, att de förlorat
gälarne. Sällan anträffas drägtiga honor med långt utvecklade ungar före augusti,
men motsvarande den höjd Öfver hafvet, på hvilken djuret lefver, inträffar
parningstiden också ofta först sent, och det är icke allenast brist på vatten, utan äfven
boningsortens klimat, som till eu del förklarar den afvikande fortplantningen.

Vattenödlorna (Triton) utmärkas genom långsträckt kropp, fyra tår på de
främre och fem på de bakre fötterna, starkt sammantryckt, hög stjert, som tjenar
till åra, en, åtminstone hos hannen under lektiden, långs ryggen löpande hudkam
och mer eller mindre slät hud. Gomtänderna bilda två raka, framtill intill hvar
andra närmade, bakåt vanligen starkt i sär löpande längdrader, hvilkas främre ändar
på sin höjd nå fram till en punkt, som ligger i linie med inre näsöppningens bakre
kant. - I Sverige lefva två arter, hvilka tillhöra detta slägte.

Större vattenödlan (Triton pahtstris el. cristatus, fig. 78) uppnår en längd
af 13 till 17 cm. och utmärker sig genom afplattadt, framtill rundadt, padcllikt hufvud
och grof kornig hud. Botteniargen på rygg, sidor, stjert och lemmarnes öfversida är
dunkelt brun; teckningen består af större spridda svarta och hvita, ofta gruppvis
sammanflytande fläckar. Undersidan från strupen visar på gul botten svarta fläckar
af olika storlek och gestalt. Ögat har guldgul iris. I hÖgtidsdrägten förändrar sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:44:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/kallblod/0218.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free