- Project Runeberg -  Djurens lif / De kallblodiga ryggradsdjurens lif /
235

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FISKAR I ALLMÄNHET. 235

kiselhaltig, grund botten, andra fiskar välja gytjig botten, andra åter de delar af
vattendragen, hvilka äro tätt beväxta med plantor o. s. v., hvaremot somliga mellan
sötvattens- eller hafsväxter, i stenklyftor eller på liknande ställen åt sig inreda ett
formligt bo och några åter i egendomliga tickor upptaga äggen under deras
utveckling. Våra flodfiskar leka företrädesvis under natten, framför allt gerna vid
månsken. Forellen urhålkar medelst sidorörelser af stjerten en grund fördjupning, hvari
äggen läggas, hvarefter hannen infinner sig för att befrukta dem. Sikarne hålla sig
parvis till sammans, enligt Gisler biter sig hannen fast vid honans gällock eller
bröstfena, och samtidigt släppa de mjölke och rom. Sandkryparne simma hastigt mot
backarne, gnida bukytan mot kiselstenarne och befria sig på detta sätt från mjölke
och rom. Gäddorna hålla sig tätt intill hvar audra och slå med stjertarne, medan
de leka. Abborren och några af hans samslägtingar klibba fast rommen vid
vattenväxter, trä eller stenar. Många hafsfiskar leka, i det att de stryka fram i tätt
sammanträngda hopar, på så sätt, att den från de högre upp simmande honorna
nedfallande rommen måste komma i det vattenlager, som fylles af hannarnes mjölke. -
Vilkor för äggens utveckling äro värme och fuktighet äfvensom tillräcklig tillgång
till frisk luft, alldenstund ägget, som utvecklas, drager till sig syre och afskiljer
kolsyra. För olika arter kan eller måste den nödvändiga värmen vara mycket olika.
Somliga fiskars ägg utveckla sig vid en mycket låg värmegrad i vattnet, medan
andras åter göra anspråk på en vida högre temperatur. Dessa vilkor uppfyllas vid
fiskarnes naturliga, d. v. s. af menniskan icke påverkade, förökning endast
ofullständigt. Af de millioner ägg, som läggas, förblir en stor del obefruktad; en knappt
mindre ansenlig del af de befruktade utvecklas icke, så stor motståndsförmåga ägget
au har mot yttre inflytanden. Tusentals och åter tusentals ägg spolas af vågorna
till stranden och förtorka; andra tusental råka i allt för djupt vatten och komma
likaledes icke till utbildning. På de öfriga lurar en oräknelig här af fiender af alla
klasser och alla arter, så att af de oräkneliga massorna af fiskägg lägges icke ett
enda för mycket! - Det friska ägget, sorn nyss lemnat moderns kropp, visar, efter
Karl Vogt s undersökningar, en klar och klotformig ägg-gula, i hvilken alltid en
eller flera oljiga droppar simma midt i en ägghvithaltig vätska. Sjelfva ägg-gulan
omhöljes af en ytterst späd och fin gulhinna och utanpå denna af en hård, ofta
läderartad äggskalhinna, hvilken, så snart ägget kommit i vatten, uppsuger vätska och
derigenom något aflägsnar sig från gulan. Denna kommer på sådant sätt att simma
fritt omkring inuti äggskalhinnan och vrider sig alltid så, att det ställe, hvarest de
oljeartade dropparne äro hopade, rigfcas uppåt. Inom ägg-gulans hinna höjer sig äfven
grodden på samma ställe såsom en i början rundad kulle, hvilken bildas af små.
genomskinliga celler. Skifformigt utbreder sig denna kulle allt mera öfver gulans
}^ta och bildar på detta sätt en gulan småningom inneslutande groddhinna. Under
tiden visar sig i den urspr UD gliga groddkullen en fortskridande klyfning, i det att
grodden delar sig i två, fyra, åtta och slutligen i ett stort antal kärnhaltiga
grodd-celler, ur hvilka det blifvande fostrets organ uppbyggas. Groddfläcken lyfter sig i
midten och utbreder sig. Man iakttager en axel och en medelfåra, den s. k.
rygg-fåran, samt uppsvallningar, som höja sig på båda sidor om denna och i ena änden
träda i sär, men slutligen med sina kanter öfver fåran mer och mer hvälfva sig till
samnians till ett rör. På samma gång uppträder under ryggfåran anläggningen till
en sträng, som snart visar en skida och en inre kärna och framställer sig såsom
ryggsträng. Allt mera utbildas nu med de inre organens tillväxt äfven den yttre
formen. Hufvud, bål och stjert afsätta sig, och ägg-gulan minskas i samma mån som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:44:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/kallblod/0243.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free