Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAFSBARBER.
251
fullständig fjällbeklädnad öfver hela kroppen, äfven på gällocken, men utmärker sig
genom särdeles små fjäll.
En af de mest bekanta arterna är Skriftabborren (Serranus scriba, fig. 90, 6),
en verkligen praktfull fisk af 20 till 30 cm. längd och 300 till 500 grams vigt,
hvilken på tegelröd, i ryggtrakten mörkare botten prycles af breda, svartblå tvärband
och lasurblå, krökta, skrifttecken liknande linier. På undersidan är han gulaktig,
midt inunder gul, och visar i synnerhet på underkäken röda punkter och på de gula
fenorna med rödblått infattade fläckar. Ryggfenan innehåller 10 taggiga och 14
mjuka strålar, bröstfenan 13 till 14, bukfenan 6, analfenan 3 hårda och 7 mjuka,
stjertfenan 17 strålar. - Steniga kuster vid Medelhafvet, hvilka äro rika på små
fiskar och kräftor, företrädesvis räkor, och erbjuda håligheter till gömslen, utgöra
skriftabborrens käraste vistelseort, hvarest han år ut och år in anträffas, merendels
på stort djup, och fångas för att föras till torgs, emedan hans kött icke gifver efter
för öfriga abborrfiskars i godhet.
Såsom representant för Jetteabborrarne (Polyprion) må anföras Vrakfisken
(Polyprion cernium, fig. 90, c), en hafsfisk, som förekommer i Medelhafvet så väl
som i Atlanten och uppnår en längd af 2 m. och en vigt af öfver 50 kg. Slägtets
kännetecken utgöras hufvudsakligen af de tandartacle taggarne på för- och gällock
och den skarpa, tandade, långs gällocket löpande kammen.
Familjen Hafsbarber (Mullidae).
Alla haf i de båda half klotens varma och tempererade zoner hysa vackra fiskar,,
som man kallat Hafsbarber. Dessas endast föga sammantryckta kropp är aflång,
den långt inunder liggande munnen liten med olika, vanligen svaga tänder, hakan
utrustad med mer eller mindre långa skäggtrådar, hufvudets främre del i likhet med
strupen naken, den öfriga delen liksom hela kroppen beklädd med stora, fintandade
fjäll; gälarnas förlock har hela kanter, och gälhinnan, hvari man räknar högst 4
strålar, är klufven ända till mellanlockets främre ände. Den öfvervägande färgen är
vackert matt karminröd. - Hafsbarberna äro i hög grad sällskapliga fiskar, som
merendels samla sig i talrika skaror, vanligen svärmar af flera tusen. De stryka
icke mycket omkring, men besöka under högsommaren flacka, sandiga ställen på
kusterna, ofta i "talrik mängd, för att leka. Sin näring förskaffa de sig genom
gräf-vande i gytjan, hvarvid de hålla sig i horisontel ställning, ofta gräfva sig djupt ned
och grumla upp vattnet på grunda ställen vidt omkring. Deras föda synes bestå af
små kraft- och blötdjur äfvensom af ruttnande ämnen ur djur- och växtriket. Många
roffiskar äro deras farliga fiender och draga hela veckor efter deras svärmar. Äfven
menniskan förföljer dem allestädes och fångar dem i myckenhet i nät med täta maskor.
Deras kött värderas högt och aktas endast under lektiden något mindre. - Hos de
gamle romarne stodo hafsbarberna i högsta anseende icke allenast för sitt läckra kött,
utan äfven för sin praktfulla färg. Till ögonfägnad för de inbjudna gästerna satte
man fram dem i glaskärl i matsalen och öfverlemnade dem derpå åt fruntimren, som
läto dem dö i sina händer för att njuta af det vackra färgspel, fisken härunder
erbjöd. Först åsåg man dock fiskarnes rörelser i glaskärlen under högljudda uttryck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
