Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPIGGFISKAR.
279
norua så lifliga som hannarne, utan uppehålla sig vanligen i skaror omedelbart under
ytan, men deras skenbara likgiltighet är ingalunda liktydig med fridsamhet. Enligt
Evers’ iakttagelser äro. just honorna de, som ifrigast förfölja andra smärre fiskar,
som sättas i deras vattenbäcken. Ifrån sin vistelseplats tätt under vattenbrynet
iakttaga de allting på det noggrannaste och draga icke i betänkande att ursinnigt
angripa ä£ven de stridande hannarne samt ömsom ytterligare ansätta den flyende,
ömsom hotfullt rycka emot den segrande: de föra ett verkligt toffelregemente.
Sinnestillståndet utöfvar det största inflytande på spiggarnes färg: denna förändras
bok-.stafligen med deras stämning. Det vredgade segermodet förvandlar den grönaktiga,
silfverfläckiga fisken till en i de grannaste färger prunkande: buk och underkäke
antaga djupröd färg. ryggen skiftar i rödgult och grönt, den eljest hvitaktiga
regn-båghinnan lyser med en djupgrön glans. Lika hastigt iakttages reaktionen. Blir
en segrare besegrad, så bleknar han åter. - I mycket stora aqvarier eller i fritt
vatten simma spiggarne* hastigt och skickligt, kasta sig ofta högt upp öfver vattnet,
roa sig i allmänhet med mångahanda lekar, meii akta dervid på allt, som försiggår
omkring dem, i synnerhet på fiskyngel, som utgör deras förnämsta byte. Om
starkare roffiskar bekymra de sig i det hela föga, sannolikt af det skäl, att de äro
öfver-tygade om sin egen försvarsförmåga. Man vill också bestämdt hafva iakttagit, att
äfven arga röfvare undvika dem. Till och med gäddau, som håller till godo med
allt möjligt njutbart, skyr deras taggar, och endast större hafsfiskar, exempelvis torsk
och lax, fylla utan vidare sin mage med dem. I trots af sin försvarsförmåga och
skenbara likgiltighet känua de likväl ganska väl sina fiender, resa åtminstone genast
sina vapen mot sådana fiskar, som tyckas dem farliga. Då Evers satte en abborre
i ett af sina aqvarier, läto guldfiskarne, som lefde i den samma, alldeles icke och
elritsorna blott föga stora sig i sina vanor, men annorlunda uppfattade alla
spiggarne situationen. Medan abborren i hemskt lugn, med de rödaktigt gnistrande
ögonen och det giriga gapet en äkta bild af mordlystnad, drog sina kretsar, samlade
sig spiggarne strax efter hans ankomst i en tät skara, lågade formligen af
vredesglöd, och med hotfullt resta taggar bevakade alla motståndaren. Nu var all inbördes
tvist förgäten: så länge abborren stannade i aqvariet, såg Evers icke någon spigg
jaga den andra. I stället uppehöllo de sig i de öfra vattenlagren, i synnerhet i de
vattenväxter, som derstädes förgrenade sig. Hannarne bildade liksom den yttre
för-svarslinien, och en eller annan af de djerfva by tingar ne sköt stundom fram och
jagade efter fienden ett stycke. »Att spiggarne», anmärker Evers, »rigta hela sin
uppmärksamhet på en hotande fara, är enligt min åsigt ett icke ringa bevis på deras
förstånd.» Likaså företagsamma som emot roffiskar visa sig spiggarne mot ett byte,
som de fått i ögonsigte. De jaga alla djur, som de tro sig kunna rå på och
ådagalägga en förvånansvärd glupskhet. Backer försäkrar sig hafva sett en storspigg
inom fem timmar sluka sjuttiofyra nyss kläckta småfiskar af omkring åtta
millimeters längd. Enligt Couch’s iakttagelser lurar tångspiggen mellan sjögräs och
stenar i de mest olika ställningar på sig närmande byte och öfverfaller detta, äfven
om det eger hans egen storlek. Ramage gjorde den erfarenheten, att unga
blod-iglar ifrigt förföljas af storspiggen, som slukar utan vidare iglar af tolf millimeters
längd. Fiskare, som sorgfälligt iakttagit spiggarne, förklara dem vara ytterst skadliga
för nästan alla fiskarters rom och yngel. En och annan fiskodlare anklagar dem att
angripa värnlösa guldfiskar, som de bita och affjälla, ja, till och med döda. Det
förra påståendet beror väl i allmänhet på rigtig iakttagelse, den senare anklagelsen
är åtminstone delvis grundad, ty spiggarne angripa verkligen stundom guldfiskar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
