- Project Runeberg -  Djurens lif / De kallblodiga ryggradsdjurens lif /
289

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MAKRILFISKAR. 289

begifver sig reisen före soluppgången till ön för att drifva thonfiskarne in i
döds-kammaren: en förrättning, som understundom orsakar många svårigheter och kan
sätta reisen i största förlägenhet, alldenstund det ser ut som om fiskarne förstode,
hvilka vigtiga följder steget ur den ena kammaren i den andra medför. Under tiden
äro på land alla ögon och kikare rigtade mot ön för att uppfånga reisen s första vink.
Så snart denne bragt allt i ordning, utsträcker han en flagga. Anblicken häraf
sätter hela stranden i uppror och rörelse. Med fiskare och åskådare lastade
farkoster stöta ut från land, medan på stranden det brokigaste virrvarr råder.
Farkosterna intaga, redan innan de närma sig ön, den ordning, hvari de komma att stå
kring dödskammaren. Två farkoster med underanförare om bord uppställa sig på
vissa punkter, de öfriga intaga sina platser emellan dem. Midt öfver kammaren väljer
reisen sin plats; han för befälet vid angreppet liksom amiralen i drabbningen. Under
oupphörligt skrik af alla fiskarena uppdrages först dödskammaren, visserligen ytterst
långsamt, men så likformigt som möjligt. Keisen är öfver allt, framtill och bakefter,
än på den ena, än på den andra sidan, snäser här till en, gifver der en annan en
rättelse och kastar en tredje ett stycke kork i hufvudet. Ju närmare dödskammareu
kommer upp till ytan, desto mera rycka farkosterna intill hvar andra. Ett alltjemt
stigande kokande och brusande i vattnet angifver, att fiskarne nalkas. Nu begifva
sig slagtarne, väpnade med tunga klubbor, i hvilkas spetsar en jernhake finnes fäst,
till de båda hufvudbåtarne, från hvilka thonfiskarne skola angripas. Redan innan
arbetet börjar, visa de den största upphetsning. Slutligen gifver reisen befallning
till slagtandet. Nu uppstår ett fruktansvärdt tumult, som frambringas af de stora
fiskarne, hvilka sno omkring och våldsamt slå omkring sig, i den mån de se sig
inne-.slutna, förföljda och nära döden. Skummet yr öfver båtarne. Med verkligt raseri
.arbeta slagtarne, emedan de erhålla en andel af bytet och derför söka döda så
många thonfiskar som möjligt och i synnerhet de största. Om en menniska nu skulle
falla i sjön eller eljest komma i fara, skulle de säkerligen icke komma henne till
hjelp, liksom man under slagtningen icke heller aktar på de sårade. Man slår,
skriker, rasar och drager thonfiskarne så fort som möjligt upp ur vattnet. Sedan
fiskarnes antal något minskats, gör man ett uppehåll, hvarunder kammaren åter
uppdrages något, så att den återstående fångsten inneslutes trängre. Derpå uppstår ett
nytt tumult och börjar ett nytt mördande. Så omvexla slagtandet och nätets
uppdragande, till dess att slutligen äfven dödskammarens botten kommit’öfver vattnet
och ingen enda thonfisk återstår. Fiskens blod färgar hafvet på vida sträckor. Vid
hvarje omgång af slagtandet, så vida det icke är sista omgången, tömmer man nätet
aldrig fullständigt, utan qvarlemnar på visst sätt såsom lockbete för följande fångst
omkring hundra thonfiskar eller något mera. Efter någon tid upprepas helgonvalet
och slagtandet, och så fortsattes så länge thonfiskarne vandra. Vid Sardinien fortfar
detta till midten af juni. I somliga tonarer företagas årligen åtta omgångar
slagtande, af hvilka hvarje omgång lemnar omkring femhundra thonfiskar. I andra
tonarer förekomma ända till aderton omgångar, hvar och en med omkring åttahundra
fiskar. Fiskets afkastning är sålunda ganska ansenlig. Efter slutad fångst upplyfter
inan dödskammaren, men qvarlemnar besynnerligt nog det öfriga nätet i hafvet.
Afkastningen afyttras ofta genast till utländingar, som infunnit sig såsom köpare,
och insaltas och inlägges af dem efter deras sätt. Hvad som blir öfver föres till ett
skuggigt ställe, der fiskarne styckas. »Det är otroligt», säger Cetti, »huru
mångahanda slags kött man finner hos dessa fiskar. Nästan på hvarje fläck, på hvarje
olika djup, hvarest man gör en undersökning med knifven, träffar man på kött af

Brehm, De Icallblodiga ryggradsdjurens lif. 2:a uppl. 10

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:44:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/kallblod/0297.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free