Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
306
BENFISKAR. TAGGFENIGA.
sjön, herbergera sjuryggen, och man måste väl antaga, att han är mycket allmän, då
hans förökning kan vara alldeles förvånande stor. Lika fullt fångas han sällan, till följd
af sitt egendomliga lefnadssätt. Mot mars månad förändrar sig sjuryggens färg och
tröga väsende, i det att den förra öfvergår i rödaktigt, det senare åter minskas så
till vida, att fisken gifver sig i väg för att uppsöka grundare ställen vid kusten, som
kunna passa för leken. Fabricius uppgifver, att sjuryggen i slutet af april eller
början af maj närmar sig Grönlands klippiga bugter, att honorna draga förut och
hannarne omedelbart följa dem, att de förra lägga sin rom mellan större alger,
företrädesvis i klyftor, att de senare befrukta denna och derpå sätta sig fast bredvid eller
öfver äggen. Jag lemnar gerna derhän, om de beräkningar man anstalt för att
utforska äggens antal äro rigtiga eller icke; så mycket är dock säkert, att förökningen
är utomordentligt stark. Hos en hona af o kg. vigt vägde rommen l kg.; men
hvarje ägg har ett måttligt stort skrothagels storlek, hvarför hela massan endast
skulle kunna beräknas i hundratusental. Fabricius omtalar, att hannen troget håller
vakt vid äggen och verkligen visar ett stort mod, så att han till och med inlåter
sig i strid med den fruktade h af skatt en och eldad af faderskärleken tillfogar denne
dödliga sår. För regelbunden förföljelse är sjuryggen icke utsatt, åtminstone icke
från menniskans sida. Honans kött är magert och dåligt, hannens fett och smakligt.
Det anses hos isländarne, i synnerhet sedan det några dagar fått ligga i salt, till
och med såsom en läckerhet och framsattes for den skull för främmande gäster.
Familjen Armfeniga (Pediculati).
Dessa höra till de fulaste och mest vanskapliga af alla fiskar. Familjen räknar
icke mer än ett dussin arter. Såsom deras förnämsta kännetecken måste vi betrakta
bröstfenornas förlängda basalben, ty dessa fenor bilda på visst sätt en fot och tjena
äfven verkligen till stöd. ja, sätta hithörande fiskar i stånd att efter däggdjurs art
krypa fram öfver gytjig botten. Den främre ryggfenan plägar, då den finnes, bestå
af endast enstaka stälda strålar. Bukfeuorna hafva sin plats på strupen.
Besynnerliga bihang, hvilka verkligen kunna användas att locka andra fiskar, stå på det
merendels ofantligt breda hufvudet. Gälhålorna öppna sig endast med en liten springa
eller ett rundt hål på hvardera sidan i eller nära armhålan. Munnen är oerhördt stor,
magen en rymlig säck, tarmen deremot mycket kort.
Merulkar (Lopliius). Arterna af ett till denna familj hörande slägte hafva
utomordentligt stort, bredt, sammantryckt och taggigt hufvud, mycket stort gap,
väpnad t med många skarpspetsade, inåt böjda, rörliga tänder, hvilka fördela sig på
käkarne, gom- och plogbenet. Första ryggfenan består endast af tre sammanbundna
strålar, men till den samma måste dock räknas flere trådar, som stå framför henne,
sitta i formliga ledgångar och kunna röras efter behag. Bröstfenorna stå långt
bakom bukfenorna. Gälhinnaii bildar en stor, bakåt under bröstfenorna öppen säck, som
i hvardera kroppssidan bäres af sex mycket långa strålar. Kroppen afsmalnar
omedelbart bakoin hufvudet och är mot änden af stjerten starkt sammantryckt på sidorna. -
Merulken (Lophius piscatoriiis, fig. 106, &, sid. 275) är likformigt brun, hvilken färg
är något mörkare på fenorna; undersidan, med inbegrepp af buk- och bröstfenorna, är
hvit. Djurets längd kan uppgå till nära 2 m.; så stora exemplar fångas dock sällan.
:te
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
