- Project Runeberg -  Djurens lif / De kallblodiga ryggradsdjurens lif /
315

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

LABYRIXTFI8KAE. 315

minstone tjenstgöra såsom lungor, om ock ej ersätta dem. Fiskar, som tagas ur vattnet,
dö, emedan deras gälar intorka och blodomloppet derigenom hindras. De qväfvas liksom
ett högre ryggradsdjur, på hvilket man tillsnör halsen. Ju större gälöppningen är,
och ju finare gälarnas förgrening är, desto hastigare inträder döden. Många fiskar
dö nästan omedelbart efter det att de tagits ur vattnet, andra kunna stanna hela
timmar ur vattnet; våra karpar kunna exempelvis sändas milslångt kring landet, om
de inpackas i fuktiga dukar. Hvad dessa våta omslag äro för karparne, äro för
laby-rintfiskarne, om hvilka Aristoteles och Theophrastus tala, egendomliga, på
svalg-benen belägna, på mångfaldigt sätt förgrenade celler med bladlika väggar, hvilka
vid andhemtningen fyllas med vatten och småningom aflemna detta vatten till
gälbladen. Samma byggnad igenfinnes hos en familj, som man ofta förenat med
laby-rintfiskarne, och gör det äfven för de dithörande fiskarne möjligt att uthärda såsom
dessa utanför vattnet. För öfrigt hafva labyriutfiskarne en aflångt äggformig bål,
vanligen mycket långa rygg- och analfenor, hvilkas mjukstråliga del är fjällbeklädd,
och antingen regelrätt bildade bukfenor eller sådana, i hvilka den första strålen är
flere gånger längre än alla de öfriga, eller till och med genom sin stora utveckling
ersätter dem. - Alla arterna af denna familj tillhöra gamla verlden och hafva
hittills företrädesvis anträffats i Ostindien, dess grannländer och i södra Afrika, men
finnas sannolikt äfven i mellersta Afrika.

Klättrarefiskar (Ana~bas). Klättrarefisken, tamilernes Pannei-Eri eller
Senna l, singaleserne s Kaweja, andra indiers Koi (Anabas scandens, fig. 125)
uppnår en längd af omkring 15 cm. och är på ryggen brunaktigt grå, på buken
gulaktig, medan rygg- och analfenor äro violetta, buk- och bröstfenor rödaktiga och
stjertfenan har samma färg som ryggen. – Man känner för närvarande ännu icke
med säkerhet gränserna för denna arts utbredningsområde, alldenstund i Ostindien
och grannländerna flera mycket liknande arter förekomma.

Storfenor (Polyacanthus). I början på sjuttiotalet sände franske konsuln
Simon i Ningpo genom G er au d, en hans naturvetenskapliga sträfvanden kraftigt
understödjande sjöman, till Frankrike i lefvande tillstånd en kinesisk prydnadsfisk, som
sedan dess ådragit sig allmän uppmärksamhet så väl af amatörer som forskare. Fisken
visade sig tillhöra de i början af vårt århundrade af Lacépéde beskrifna »storfeuiga»
fiskarne. - S tor fenan, af amatörer väl äfven kallad Paradis fi sk (Polyacanthus
viridi-auratus, fig. 126), är långsträckt och sammantryckt från sidorna. De små
tänderna äro inskränkta till käkarne. Ofversidans brunaktiga färg öfvergår nedåt i
grågrönt; teckningen består af omvexlande gulgröna eller blåaktiga och rödaktiga
tvärband. Det gröna gällocket prydes af ett gult band. Hos honorna äro fenorna mindre
utvecklade och färgen är hos dem mattare. Längden utgör 8 till 9 cm. Om dessa
fiskars lif i fritt tillstånd sakna vi all kunskap. Blott så mycket vet man, att fisken
hålles allmänt i Kina såsom prydnadsfisk och behandlas på alldeles samma sätt som
vår guldfisk, men lättare än denne fortplantar sig i trångt rum. Hans förmåga att
uthärda i vatten, som innehåller endast föga syre, och att till och med utanför vatten
lefva tjugu minuter och derutöfver utan att taga skada, synes göra honom lämpligare
till husdjur än någon annan af hans klass. »I maj 1878», skrifver B e n e ek e,
»förvärfvade jag mig ett par storfenor för att ständigt hafva frisk fiskrom till hands för
mina utvecklingshistoriska arbeten, alldenstund dessa fiskar enligt offentliggjorda
meddelanden lära leka under hela sommaren med endast fjorton dagars mellanskof. Jag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:44:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/kallblod/0323.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free