Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MULTEFISKAR.
319
aldrig», så berättar Couch, »långt från land, föredrager tvärt om grundt vatten, i
synnerhet vid varmt och vackert väder, då man ser honom ströfva omkring nära
stranden eller iakttager honom i de små gropar, som han åstadkommer i den mjuka
bottnen, då han genomrotar denna. I floderna går han stundom upp med floden, men
återvänder alltid med ebben till hafvet.» C ar e w, som skrifvit Cornwalls historia,
egde en med saltvatten fylå dam, hvari han höll dylika fiskar. Då de hvarje afton
erhöllo föda på ett och samma ställe, vande de sig i så hög grad vid detta ställe och
sin vårdare, att det var nog att klappa på ett visst sätt för att tillkalla dem. Deras
förstånd visar sig äfven af den vaksamhet och skicklighet, hvarmed de förstå att
undgå faror. Så snart de se sig instängda i ett bottennät, vända de om så fort som
möjligt och hoppa då vanligen öfver nätets öfre kant, och har blott en af ett större
sällskap funnit vägen, följa alla de öfriga honom ofördröjligen. - Icke sällan simma
multarne in i en med hafvet förbunden stor dam i Cornwall, och så snart de större
exemplaren en gång väl hittat vägen, följa de den vanligen regelbundet, men så
snart floden inträder och slussarne tillslutas, gripas de genast af en känsla af fån-
Fig. 127. Tunnläppad multe (Mugil ca-pito).
genskap och fruktan. Då undersöka de stranden åt alla sidor, bli alltjemt oroligare,
försöka väl äfven att kasta sig öfver dammen och gå icke sällan under vid dessa
försök. - Miuka och fettartade ämnen, helst sådana, som redan öfvergått i forrutt-
t/ ’ * CJ
nelse, utgöra deras förnämsta föda. Deras läppar tyckas vara utrustade med ett
mycket fint smaksinne, ty sin mesta föda upphemta de från bottnen. På krok låta
de sällan fånga sig, alldenstund de icke med ens sluka betet, utan först sorgfälligt
undersöka det med lapparne, ofta åter utspotta det och dessutom, om krokens spets
verkligen fastnat i deras mun, ofta åter befria sig genom sin tyngd och de
ansträngningar, de göra för att befria sig. I Italien fångar man dem ännu i våra dagar,
liksom under de gamle romarnes tid, i de invid hafvet belägna dammarne, i
synnerhet under vintermånaderna. Äfven dammarne på kusten af Languedoc äro
be-romda för dessa fiskar. I Garonne, Loire, Seine, Rhöne och Somme gå de ofta upp
i så betydlig mängd, att floden synes uppfyld af dem och fiskarena knappast förmå
uppdraga de fylda näten, men dylikt öfverflöd varar alltid endast två till tre dagar.
Köttet skattas öfver allt högt för sin finhet, sitt fett och sin smaklighet samt ätes
så väl saltadt som färskt. Dessutom samlas rommen, pressas och saltas, och af denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
