- Project Runeberg -  Djurens lif / De kallblodiga ryggradsdjurens lif /
324

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

324 BENFISKAH. MJUKFENIGA.

delhafvet och Atlanten och stundom äfven förirrar sig till britiska kusterna eller
längre upp mot norden, att han alltid uppehåller sig endast mellan tångbeväxta
klippor, äter skaldjur och unga fiskar, leker om våren och lätt biter på krok, men
for öfrigt känna vi föga om hans lefnadssätt.

Bedragarefiskar (Epibulus). I Indiska hafvet förekommer en läppfisk, som
skiljer sig från alla andra derigenom att hans nos kan rörformigt förlängas och långt
utsträckas. Detta sker med tillhjelp af mellankäken och käkarne, hvilka framslungas
och åter dragas till baka af muskler. Munnen väpnas af små tänder, midt ibland
hvilka stå två större raka tänder. Hufvud och kropp beklädas af stora fjäll;
gälhinnan har 5 strålar. Den enda hittills kända arten, B e dr a gar e fisk e n (Epibidus
insidiator), har en längd af 25 till 30 cm. - Förr trodde man sig hafva iakttagit,
att bedragarefisken använde sin rörformiga nos på samma sätt som sprutfiskeii för
att nedslunga små, på klippor och buskar öfver vattnet hängande insekter, som utgjorde
hans byte, men numera hyser man den åsigten, att han dold bland hafsväxter lurar
på små fiskar, som närma sig, och då dessa komma tillräckligt nära, plötsligen
sträcker ut munröret och sålunda med sällan felande säkerhet snappar upp dem. För
öfrigt är djurets lefnadssätt fullkomligt obekant för oss.

Under det betecknande namnet Papegojfiskar (Scarina) inbegriper man
läppfiskar, hvilka lika mycket utmärka sig genom sin egendomliga tandbyggnad som
genom fjällens skönhet och färgernas prakt. I allmänhet äro de lika de egentliga
läpp-fiskarne, men skilja sig likväl från dem genom munnens bildning. Mellankäk- och
käkbenen bilda böjda och afrundade käkar, på hvilkas kant och yttre yta tänderna
synas fasta liksom fjäll, emedan de äro så tätt sammanväxta med hvar andra, att
de bilda liksom endast en enda fjällskifva. Det hithörande slägtet tillhör den heta
zonens haf och representeras i de europeiska hafven af endast få arter, bland hvilka
Hafspapegojan (Scarus cretensis) är den vanligaste.

FJERDE ORDNINGEN:

»De mjukfeniga fiskarnes inre byggnad öfverensstämmer med de taggfenige
fiskarnes, och deras simblåsa saknar, om den finnes, likaledes luftgång; deremot hafva
de endast mjuka fenstrålar. Om de hafva bukfeuor, stå dessa på bröstet eller
strupen.» Med dessa ord kännetecknar Johannes Muller den af honom uppstälda
ordningen, och om man för fullständighetens skull tillfogar, att de undra svalgbenen
alltid äro åtskilda, har man sagt allt hvad som kan sägas gemensamt om hithörande
fiskar. - Helt annat blir förhållandet, om man tager i betraktande den- betydelse
de mjukfeniga fiskarne hafva for oss. Så få familjer ordningen också omfattar och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:44:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/kallblod/0332.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free