Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330 BENFISKAR, MJUKFENIGA.
flesta ställen till och med talrik. I Östersjön deremot anträffas hon endast sällan
och blott i södra delen, ungefär ned till Kiel, således endast i jemförelsevis starkt
salthaltigt vatten. Äfven koljan samlar sig i ofantliga stim och tyckes ständigt vara
stadd på vandring, emedan hon, liksom vissa däggdjur göra med en del af landet,
fullständigt kan rensa en viss del af hafsbottnen, cl. v. s. uppäta alla på denna
fastsittande skal- och blötdjur, som egna sig för henne, och skrämma bort de små
fiskarne, som näst de förra utgöra hennes föda. Vanligen närmar hon sig kusten
på ett afstånd af 4 till 5 sjömil, men i februari och mars, då hennes lektid infaller,
besöker hon äfven farvattnen d t ätt invid stranden och fångas då i stort antal. På
fisktorgen i norra Tyskland, Holland, vestra Sverige, Norge, Storbritannien och
nordvestra Frankrike saknas hon sällan, och for våra haf har ingen art af familjen större
betydelse än koljan. För att fiska koljor använder man i Nordsjön likaledes
hufvudsakligen bottenref och handkrok, dock äfven stora släpnät (trawl). I hafvet kring
Grönland lär man fånga koljan utan svårighet, om man hugger vakar i isen, emedan
hon uppsöker dessa för att andas ett vatten, soni innehåller mera luft. Köttet är
hvitt, fast, smakligt och lättsmält, föredrages för den skull allestädes framför kabeljon.
Till stockfiskberedning passar hon mindre än denna, men lämpar sig väl for
insalt-ning. I de redan omtalade skotska h afs vatten damm arne har man iakttagit, att
koljorna framför de öfriga fiskarne utmärka sig genom, sin tamhet samt bli goda vänner
med sina vårdare och slutligen taga födan ur handen på dem.
Två mindre torskformer, hvilka af nyare författare anses vara af en och samma
art, Glystorsken (Gadus minutus) och Bredtorsken (Gadus luscus), tillhöra
likaledes äfven Sveriges fauna, men äro icke föremål för något egentligt fiske.
Representant för ett eget underslägte (Merlangus) är H vitlingen (Gadus
merlangus, fig. 130, c), en fisk af 30 till 40 cm. längd, hvars vigt endast i sällsynta
fall stiger till 3 kg. Färgen är blekt rödbrunaktig, dragande i askgrått, som på
sidorna och buken öfvergår i silfverhvitt och derjemte utmärkes af mörka fläckar
vid bröstfenornas rot. Första ryggfenan spännes af 13, den andra af 19, den tredje
af 18 strålar, bröstfenan har 20, bukfenan 6, första analfenan 31, den andra 20,
stjertfenan 30 strålar. - I de vesteuropeiska hafven är hvitlingen ingenstädes
sällsynt, i Östersjön uppträder han mindre ofta, liksom han äfven hvad sällskapligheten
beträffar står långt efter sina nyss beskrifna samslägtingar. Norr ut synas Orkaderna
begränsa hans utbredningsområde; söder ut förekommer han till Portugals kuster.
Hans föda bestar af kräftdjur, maskar och små fiskar till pilchardens storlek. För
dennes skull lemnar han till och med sitt älsklingstillhåll, sandig botten. Fångsten
sker hufvudsakligen med ref, mera sällan med nät och anses för mycket inbringande,
emedan köttet, som i godhet öfverträffar de flesta andra hafsfiskars, är högeligen
smakligt och lättsmält och derför med rätta skattas högt. Då fisket utfallit rikligtr
torkar man äfven hvitling, men härigenom förlorar köttet i ännu högre grad än
kabeljons kött sin smak och ätes i sådant tillstånd endast i brist på annat.
En annan art af samma underslägte är Gråsejen (Gadus virens), ej fullt så
stor som torsken kan blifva. Han tillhör de nordliga hafven, ehuru han äfven ofta,
finnes i Atlantiska hafvet, Nordsjön och till och med Östersjön. Kring Island, vid
Grönland och Finlands ishafskust är han icke sällsynt, vid Spetsbergen är han en af de
mest framstående och vanligaste torskfiskarna. I vestlig rigtning utbreder han sig till
kusterna af Förenta staterna. - Thomson anträffade i gråsejens mage
hufvudsakligen kräftdjur, tillfälligtvis äfven musslor, under lektiden nästan uteslutande smärre
fiskar, i synnerhet sill. Lektiden infaller under månaderna från december till februari;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
