- Project Runeberg -  Djurens lif / De kallblodiga ryggradsdjurens lif /
352

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BENEISKAB. BLASMUSNAR.

aktiga bottnen. Äfven analfenans rot, bukfenornas framkant och stjertfenan
öfver-och underkant erhålla en rödaktig anstrykning. Samtidigt förtjockas huden på ryggen
och fenorna. - Under oktober till februari utväljer honan, som vanligen åtföljes af en
fullväxt och många unga hannar, ett grundt, ined sand eller kiselsten belagdt ställe
för att anlägga sin s. k. grop, en vid, men likväl icke djup håla, som skall upptaga
äggen. Honan ensam utför arbetet med fördjupningens urhålkande, hvilket sker
medelst stjerten - andra iakttagare försäkra dock, att det sker medelst nosen - medan
hannen ligger på lur för att bortdrifva medtäflare. Då honan bereder sig till att
lägga äggen, skyndar hannen till för att befrukta dem, hvarefter de åter betäckas
genom nya rörelser af stjerten. Icke sällan ser man en hona omgifven endast af
små hannar, som nyss blifvit fortplantningsdugliga och ännu aldrig varit i hafvet,
men lika fullt deltaga i fortplantningsbestyret. Somliga iakttagare tillägga dessu
unga laxar en mycket betydelsefull roll. Hvarje äldre hanne of ver vakar nemligen
svartsjukt honan, som bereder sig att lägga rommen, och bemödar sig att afhålla
alla medtäflare. Närmar sig en sådan, så kämpar han med honom ända till dess att
-en af dem rymmer fältet, och stundom är striden så förbittrad, att de båda laxarnes
blod rödfärgar vattnet eller en af dem släpper lifvet till. Honorna bry sig icke om
.dessa strider. Skenbarligen nöjd med unglaxarnes närvaro, fortsätter honan att lägga
rommen, kastar sig med några minuters afbrott än på den ena, än på den andra
sidan, och utpressar för hvarje gång en del af äggen. De ägg, som hon förut lagt
och hvilka under tiden befruktats af de skyndsamt framilande unglaxarne, täcker
hon genom ett tunt lager sand, som hon påför genom sina rörelser. Unglaxarne
spela således samma roll som de unga hjorthannarne under två äldre hjortars strid.
Det oaktadt nöjer sig honan ingalunda med dem till följeslagare. Så snart nemligen
<len fullväxta hannen blifvit fångad eller dukat under i striden, afbryter hon sin lek.
simmar till nästa fördjupning och hemtar derifrån en annan gammal hanne för att
under hans uppsigt fortsätta leken. Young iakttog, att en och samma hona efter
hvart annat förde nio hannar till lekstället, och då äfven den siste manlige
följeslagaren af samma art bortfångades, återkom hon med en stor forell, som följde henne.
Rommen lägges aldrig på en gång, utan i flera omgångar, och hela bestyret slutas
enligt några iakttagare inom tre till fyra, enligt andra inom åtta till tio dagar. -
Efter fullbordad lek äro laxarnes krafter så medtagna, att de hvarken kunna simma
.eller jaga. Mera drifna af vattnet än sjelfständigt rörande sig, glida de utför
strömmen till nästa utvidgning af den samma och stanna der så länge, till dess de
någorlunda hunnit hemta sig och äro i stånd att anträda återresan till hafvet. Med det
höga vattnet under vintern och våren simma de derpå långsamt längre och längre
utför strömmen och undvika dervid så mycket som möjligt vattenfall och strömhvirflar
samt uppnå i gynsamt fall hafvet, sedan de förut tillbragt en lång tid i bräckt vatten.
Till dess synas de, enligt hvad byggnadsrådet Pietsch meddelar mig, afhålla sig
från hvarje föda, åtminstone träffar man i de vid denna tid fångade laxarnes mage
aldrig några lemningar af föda. »Laxarnes kött, som vid uppstigandet i floderna
hade en rödaktig färg, blir numera smutsigt hvitt och alldeles onjutbart för en
nogräknad gom. De mörka Säckarne på kroppen ökas, tilltaga så väl i omfång som i
rodnad och visa sig äfven på fenorna, hvilket man vid Weser betecknar med uttrycket:
’laxen blir brandig1. Haken på underkäksspetsen blir längre och tränger till baka
käken på sådant sätt, att fiskarne icke mera kunna tillbörligt tillsluta käkarne och
derför hvarken tillräckligt fast gripa sitt byte eller stycka det. Till följd häraf bli
de så matta, att de ofta, utan att ens våga ett försök att fly, låta gripa sig med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:44:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/kallblod/0360.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free