Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TANDKARPAR. 375
foglar, som gripa dem i flygten.-) Bennett tror sig böra motsäga Humboldt
och i allmänhet alla, som tala om dessa förföljelser. »Jag för min del», säger han,
»är böjd att betvifla saken; ty om också en dylik jagt någon gång iakttagits, så har
jag likväl sett stora svärmar af flygfiskar hoppa upp ur vattnet utan att vara
förföljda af någon fisk och utan att någon fogel angripit dem i luften, hvaremot de
sjelfva otvifvelaktigt varit sysselsatta med jagt och således uppträdt såsom angripare,
men icke såsom offer. Mer än en gång sågo vi flygfiskar och thonfiskar i talrik
mängd kringsvärma vårt fartyg, men om vi fångade någon af de sistnämnda, funno
vi aldrig en flygfisk i hans mage, utan alltid endast olika slags bläckfiskar och dylikt,
hvilket således bevisar, att flygfisken är tillräckligt snabb för att undgå den glupska
fienden. Det är mycket möjligt, att en mindre noggrann iakttagare föreställer sig,
att thoniisken förföljer flygfiskar, medan han jagar den vanliga kalmaren, en bläckfisk.
Stundom, ehuru sällan och vanligen i närheten af land, händer det visserligen, att
ett stim flygfiskar angripes af thonfiskar, delfiner och boniter och i luften anfalles af
bevingade fiender.» Det må härmed vara huru som helst, säkert är att flygandet
tillhör dessa fiskars lif, och de använda sina gåfvor icke mer och icke mindre än
andra djur. Men lika säkert kunna vi vara öfvertygade om, att de använda sin
besynnerliga begåfning framför allt för att undgå de dem mest hotande farorna.
Så sorgfälligt och skickligt flygfiskarne än om dagen undvika ett fartyg, händer det
likväl ofta, att de om natten falla ned på däck, möjligen lockade af skenet från
skeppslanternorna. Ty äfven flygfiskarne lockas af ljuset, och den enda möjligheten
att fånga dem består i att man nattetid under segling visar ljus på båtens vindsida.
Ljuset lockar dit flygfiskarne, och det utspända seglet sätter en gräns för deras flygt.
På de flesta fartyg äter man dem dock icke. - Den mest kända arten i familjen är
S v al fiske n (Exocoetus volitans, fig. 147), som lefver i Medelhafvet. Hans längd
utgör högst 50 cm. Färgen är på öfra sidan azurblå, på undra sidan silfverhvit.
Bröstfenornas hud har en vacker, genomskinande blå färg.
Familjen Tandkarpar (Cyprinodontidce).
Så kallas en öfver hundra arter räknande familj, emedan de till den samma
hörande fiskarne i allmänhet likna karpar, men likväl hvarken ega svalgtänder eller
den s, k. karpstenen. Deremot hafva de tänder i käkarne och kardformiga öfra och
undra svalgtänder. Käkarne äro bildade såsom hos karparne; mellankäksbenen bilda
öfverkäkens kant. Munnen kan utsträckas; bigälar saknas; simblåsan är enkel och utan
förbindelse med hörselbeiien; magen saknar blindsäck, tarmen har inga blindtarmar.
- I Europa representeras tandkarparne blott af ett enda slägte, ty deras egentliga
hemvist är Amerika. Der bebo de hafvet lika väl som floder och sjöar äfvensom
vattendragen i Anderna ända till 4000 m. höjd öfver hafvet, exempelvis Titicacasjön.
Deras föda utgöres hufvudsakligen, om icke uteslutande, af djuriska ämnen. Några
arter föda lefvande ungar. För den menskliga hushållningen äro de utan betydelse,
och jag skulle icke heller här hafva omtalat dem, om icke en till denna familj
hörande fisk förtjenade uppmärksamhet till följd af ögonens egendomliga bildning.
Denna tandkarp är den s. k. Dubbelögonfisken (Ancibleps tetropWialmus,
fig. 148), som tillhör ett endast tre arter omfattande slägte (AncMeps) och till
sin kroppsform har likhet med grönlingen. Ögonen stå ut under ett hvalf, som höjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
