Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARPARTADE FISKAR.
379
och erhålla en skarpare stigande äfvensom mera sammantryckt rygg. Karpen var
redan känd af de gamle greker och romare, men dessa skattade honom ej så högt,
som vi göra. Enligt Pallas finnes han i Kaspiska hafvet och dess tillflöden i
betydlig mängd, alldenstund han trifves äfven i de saltrikaste träsk. Icke mindre vanlig
är han i Svarta hafvets floder, men förekommer deremot mera sällan i sjelfva hafvet.
I norra Ryssland lär han saknas; i Sibirien hafva vi lärt känna honom såsom
invånare i Obområdet och i synnerhet i Irtisch, och dessutom finnes han i de af
Sibiriens floder, hvilka öster ut utgjuta sig i motsvarande delar af det stora
verldshafvet. Det är alldeles otvifvelaktigt, att han blifvit införd i norra Europa och
derefter utbredt sig vidare. - Grunda, gytjiga, så litet som möjligt beskuggade, här
och der med vattenväxter tätt uppfylda dammar eller sjöar passa bäst för honom,
men derjemte trifves han väl i flodernas träskvatten eller i sjelfva floderna, förutsatt
att dessa hafva gytjig botten och flyta sakta. Deremot undviker han alldeles
vattendrag med hastig ström och klart vatten. Till sitt lif näringsområde fordrar han gytjig
botten och trifves endast, om detta så mycket som möjligt är utsatt för solens strålar
och erhåller tillflöden af mjukt vatten. Under sommaren och efter fortplantningstiden
göder han sig för den kommande vintern och ströfvar för detta ändamål, merendels
i täta stim, omkring på de grundare ställena i vattendraget, der han bland
vattenväxterna uppsöker insekter och maskar äfvensom växtämnen, eller ock rotar i gytjan
efter dylika näringsämnen. Hans förnämsta föda utgöres väl af smådjur,
hufvudsakligen maskar, insektslarver eller till och med groddjur och dylika vatteninvånare,
men han inskränker sig ingalunda till denna föda, utan äter äfven gerna växtämnen,
multnade delar af sjelfva vattenväxterna, rutten frukt, kokt potates eller bröd o. s. v.
I afvelsdammarne plägar man fodra honom med fårspillning, hvilket noga taget vill
säga så mycket som att inan genom spillniugen framlockar insekter och maskar, ty
dessa utgöra hans föda, men icke spillningen, ehuru han visserligen slukar denna
på samma gång. Under sitt rotande i gytjan slukar han äfven jordartade
beståndsdelar, hvilka tyckas till och med vara ett nödvändigt vilkor för hans matsmältning.
Vid tillräcklig föda blir karpen redan under sitt tredje lefnadsår
fortplantningsskicklig. Under sitt femte år lägger honan enligt Blochs undersökningar redan
inemot 800000 ägg. men detta antal kan sedermera mer än fördubblas. Alla
karpar visa emellertid icke denna förvånande fruktsamhet. Många förbli nemligen
sterila hela sin lefnad. Redan Aristoteles kände detta förhållande och visste, att dessa
sterila karpar hvad köttets godhet och fetthalt beträffade öfverträffade alla andra. - Till
karpodling behöfver man minst två slags dammar, nemligen grundare och djupare, s. k.
odlings- eller sträckdammar och Öfvervintringsdammar. De förra måste dock hafva
en fördjupning, hvari fiskarne utan att lida af frosten kunna tillbringa vintern, men
få i öfrigt icke vara öfver 2 m. djupa. Ännu grundare, med gräs beväxta ställen
äro dessutom alldeles nödvändiga, emedan afvelskarparne på dem afsätta sina ägg.
Regelbundet tillflöde af mjukt och ej för kallt vatten är likaledes ett vilkor, ty i
dammar med kallt eller hårdt vatten trifvas karparne icke och allra minst i dammar,
som hafva starka källor eller erhålla tillflöde från sådana. Har man flere dammar,
så väljer man den grundaste af dem till strykdam, i hvilken karparne fortplanta
(»stryka») sig, de djupare och större åter till s. k. sträckdaramar, i hvilka karparne
tillväxa (»sträcka sig»); men alltid måste man se till, att i hvarje särskild dam finnas
djupa ställen, hvilka under alla omständigheter förblifva fria från frost, emedan man
i annat fall nödsakas att mot vintern omflytta karparne. I en strykdam med en yta
af tvåhundra ar håller nian vanligen fem stycken fyra- till tolfåriga strykkarpar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
