Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
398 ––––––-
BEXFISKAK. BLASMUNNÅR.
bete i träsken, utgör dyätaren ofta en läckerbit. - Dyätaren synes vara mycket
känslig för elektricitetens inverkningar. Om ett åskväder förestår, beter han sig i
hög grad oroligt, kommer från den dyiga bottnen upp till vattenytan och simmar
derstädes fram och åter, tydligen ängslig och under ett ständigt kippande efter luft.
Grönlingen (Cobitis bartatula, fig. 156, &) uppnår en längd af 10, högst 15
cm. och är på ryggen mörkgrön, på sidorna galaktig, på undersidan ljusgrå och på
hufvud, rygg och sidor tecknad med oregelbundna punkter, fläckar och strimmor af
brunsvart färg. Rygg-, stjert- och bröstfenor äro fläckiga, anal- och bukfenor
gul-hvita och utan fläckar. Kring munnen stå 6 skäggtrådar. Ryggfenan spännes
af 3 enkla och 7 klufna, bröstfenan af l enkel och 10 klufna, bukfenan af l
enkel och 7 klufna, analfenan af 3 enkla och 5 klufna, stjertfenan af IB
strålar. - I likhet med sina fränder utbreder sig äfven grönlingen öfver en stor del
af Europa. På andra sidan Alperna lär han, enligt H e ek e l och K n er, dock
icke förekomma. Ät öster anträffas han till emot Ural. Till Sverige har han,
enligt Linné, blifvit införd från Tyskland af Fredrik I; men numera är han
troligen i detta land försvunnen. I olikhet med dyätaren uppehåller han sig, om också
icke uteslutande, likväl företrädesvis i floder, helst i grunda bäckar med stenig eller
sandig botten och hastigt rinnande vatten. Här hvilar han under dagen, dold under
löst liggande stenar, och endast undantagsvis vågar han sig frivilligt fram ur sitt
säkra gömsle för att bortsnappa ett uppspanadt byte. Mot solnedgången börjar hans
jagttid, och sannolikt är han i rörelse hela natten. Såsom hans stora stjertfeua
antyder, simmar han ganska bra, dock alltid ryckvis och ogerna i större sträckor.
Lyfter man långsamt upp en sten, under hvilken han ligger dold, stannar han stilla
ännu några ögonblick, skjuter derpå bort som en pil, gör en plötslig vändning eller
sjunker rakt ned till bottnen och har derpå genast åter krupit undan i en liknande
hålighet. Då åskväder tillstundar, visar sig äfven grönlingen orolig, liksom om den
elektriska spänningen orsakade honom obehag. Från dyätaren skiljer han sig genom sin
stora ömtålighet: redan några minuter efter det han tagits ur vattnet, dör han.
Han tål derför icke vid att försäiidas någon längre väg. Hans föda består af
maskar, insektlarver, insekter, fiskrom och sannolikt äfven af växtämnen, åtminstone
fodras de i särskilda dammar hållna grönlingarne med linfrökakor och vallmofrön.
Lektiden infaller under de första vånnåuaderna: i mars och april utspännas
ägg-stockarne af en oräknelig mängd små agg; från maj till juli vimlar vattnet af det
utkläckta ynglet. Hannen gräfver, enligt Le un is, i sanden ett hål, i hvilket honan
lägger äggen, och sedan han befruktat dem, håller han vakt vid boet till dess ynglet
utkläckes.
Nissögat (Cobitis tcenia, fig. 156, c] uppnår en längd af högst 10 cm. och är
särdeles prydligt tecknad. På orangegul botten stå i rader ordnade rundade fläckar
af svart färg. En rad större fläckar löper på kroppens halfva höjd, en annan rad
mindre fläckar mellan den förra raden och ryggens midt, hvarjemte små oregelbundna
fläckar och punkter pryda sidorna och stjerten. Strupe och buk äro utan fläckar;
öfver ögat mot öfverläppen drager sig en svartbrun linie, som bakåt fortsattes till
gällockets spets. En annan linie, som löper jemsides med den förra, går öfver
kinderna. Hos de flesta exemplar finnes en mörk, lifligt svart, skarpt begränsad fläck
vid roten af stjertfenans öfre del. Öfver ryggfenan löpa i längdrader ordnade, öfver
stjertfenan i tvärrader stående dunkla punkter. Bröst-, buk- och analfenor äro
blekgula. - Enligt H e ek el och K n er är nissögat den enda arten i slägtet, som
förekommer äfven söder om Alperna och utbreder sig till Dalmatien. Norr ut når dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
