Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
LEDDJUR. INSEKTER, SKALBAGGAR.
sitt element, men om natten krypa de ofta upp på en vattenväxt och begifva sig ut
på flygt. Derigenom förklaras att man ej sällan träffar i synnerhet de stora arterna
i vattenbaljor och vattentunnor, eller att de om morgnarne träffas hjelplösa långt
ifrån sin vanliga vistelseort, på glasfönster till drifhus och drifbänkar, hvilka de
synas hafva tagit för en glänsande vattenspegel. Många begagna sin flygförmåga
för att söka sig en vinterbostad under mossa i skogarne, der de träffas i dvala
bredvid jordlöpare och kor t vingar. Larverna hafva sex spensliga, hår bräddade fötter, som
hvardera sluta med två klor. Kroppen slutar baktill med två oledade bihang.
Hufvudet är stort, plattadt och försedt med långa, skärformigt böjda öfverkäkar,
hvilka-äro genomborrade af en kanal, som öppnar sig nära spetsen och leder ned i
matstrupen. Öfverkäkarne tjenstgöra således på en gång såsom grip- och sugorgan. -
Dykarne, som utgöra omkring 1500 arter, äro utbredda öfver hela jorden, men
allmännast inom den tempererade zonen.
Den Bebrämade dykaren (Dytiscus marginalis, fig. 82, a) är en af de största
och allmännaste arterna i familjen. Kroppen är ofvan svart, stötande i olivgrönt med
ett gult bräm långs framryggens och täckvingarnes sidor. Pråm- och mellanbenen
c
_
- – -;-.._ rrX"’Mv - –– V*-Y ––- l V«iuw.’i"-%i~: ____ > "^f’-/
- _i. -. "~Iw\’ –- \–’\’ ’ __ - T.^iwiö-i" ’, __ . - .:.. .-.^.’
’- -. . ’ ’ ’ ’. " ~~
Fig. 82. «i. Hanne af Bebrämad dykare (Dytiscus marginalis) med larv. b. Acilius sulcatus. e.
Hydro-porus elegans, d. Cnemidotus cccsus. e. Larv af Hydrous caraloides. c och d obetydligt förstorade.
äro inrättade för klättrande och fasthållande, och på hannens f ramben bilda fotens
första leder en cirkelrund skifva, som på undra sidan är försedd ined häftskifvor.
Födan utgöres af vatteninsekter, grodyngel, vattensalamandrar, fiskar, vattensnäckor
och dylikt. För fiskynglet äro dessa skalbaggar och deras larver ofta mycket skadliga.
Honan lägger om våren några gula ägg af 3 mm. längd, ur hvilka efter 12 dagar
larverna framkläckas. Dessa äro mycket glupska, ömsa hud flere gånger och förpuppa
sig under stenar. Puppstadiet varar sommartiden omkring o veckor, men de som om
hösten blifva puppor, öfvervintra såsom sådana. Honan till denna och några andra
arter är egendomlig derför, att hon uppträder under två former; den ena formen har
skalviugarne släta såsom hannens, den andra har dem till öfver midten genomdragna
af breda, håriga fåror. Betydelsen af denna dubbelform hos honan har gifvit
anledning till olika åsigter hos framstående forskare, och för att en gång lemna ett
prof på den nutida naturforskningens försök att förklara företeelserna i naturen och
tillika visa de svårigheter, som en sådan förklaring erbjuder, vilja vi här redogöra
för de hypoteser man i detta fall uppstält. Kirby och Speuce i deras »Inledning
till Entomologien», liksom också Darwin i »Könsurvalet», utgå från det antagandet,
att fårorna på honans rygg göra det lättare för hannen att fasthålla henne vid
parningen, de förre betrakta emellertid denna bildning såsom ett omedelbart utflöde af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
