- Project Runeberg -  Djurens lif / De ryggradslösa djurens lif /
109

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HVIRFVELDYKARE.

<leu gudomliga visheten, den senare anser den för resultatet af en småningom
försiggången utveckling, grundad på det naturliga urvalet. Darwin gör vidare följande
slutsatser: »Äro täckvingarnes fåror af nytta vid parningen, så måste de honor, som
hafva dylika, deruti ega ett företräde framför de släta honorna, hvaremot dessa senare.
enligt jemvigtslagen inom organismen, till ersättning for täckvingarnes enklare
byggnad ega en kraftigare natur, och i synnerhet starkare simben. Härigenom hafva då
dessa båda ytterligheter en gifven öfvervigt Öfver alla slags mellanformer, som derför
under striden för tillvaron helt och hållet utplånats.» Joseph har emellertid
nyligen funnit en sådan mellanform, och flere kunna nog vid noggrannare undersökning
påträffas; de äro således ej utdöda. For öfrigt är det nästan omöjligt att bevisa,
att de glatta honorna verkligen äro kraftigare än de fårade. - En annan. förklaring
har derför nyligen lemnats af K i e se n Wetter. Han utgår ifrån den satsen, att alla
täckviugar, enär de äro bildade af med luftrörsstammar genomdragna hud veck,
ursprungligen böra hafva varit fårade eller försedda med åsar. Släta täckvingar äro
derför alltid att anse såsom yngre former, jemförda med fårade eller refflade. Detta1
stämmer vidare med den åsigten, att de i allmänhet slätviugade dykarne härstamma
från de med strimmiga täckvingar försedda jordlöparne och ej tvärt om. Godkänner
man detta, så måste man medgifva, att de fårade honorna tillhöra en äldre typ och
ingalunda utbildats från de glatta. De senare röra sig på grund af sin släta yta
bättre i vattnet, de förra hafva utsigt att lättare föröka sig, och dessa fördelar äro
hvar för sig tillräckliga för att under tidernas lopp fastställa honans form eller, då
fördelarne väga jemt å ömse sidor, bilda två slags honor, som, med uteslutande af
mellanformerna, lefva jemte hvar andra utan att i allmänhet öfvergå i hvar andra. -
Vi lemna nu spekulationens område för att omtala några andra hithörande former.

Acilins siilcatus (fig. 82, b) är en medelstor dykare, som förekommer rätt
allmänt i hela Sverige. Honan har alltid mycket starkt refflade och håriga
täck-viiigar.

Slägtet Hydroporus innefattar omkring 50 svenska arter, som alla äro helt
små, 1.5 - 5 mm. låno-a diur. Mån^a af dem äro ytterst allmänna i små vatten-

’ " O J o J

samlingar. De äro antingen enfärgadt svarta eller svartbruna, eller ock såsom //.
elegans (fig. 82, c) tecknade med gulaktiga fläckar och streck.

Till de s. k. vattentramparne, som hafva korta, af bakhöfterna nästan dolda
baklår och simma ined ojemna tag af bakbenen, hör den lilla Cnemidotiis cccsus,
som på fig. 82 synes krypande på en vattenväxt. Täck vingarne äro här starkt
kull-riga, med tydliga punktrader. Hos oss finnes denna art endast i Skåne och södra
Småland, men arter af det närstående slägtet Haliplus äro utbredda öfver hela landet.

Hvirfveldykare (G-yrinidce). - Den, som några minuter betraktat den lilla, i
stålblått glänsande hvirfveldykaren på en klar vattenspegel, känner sig böjd för att
tro, att det ej finnes någon gladare och lyckligare varelse. Nu samlar sig det lilla
sällskapet på ett ställe, hvar och en far af och an, den ene beskrifver en större krets,
den andre följer efter, en tredje beskrifver en båge i motsatt rigtning, en fjerde
tecknar andra kroklinier eller spiraler och sålunda komma de under vexlande lek
hvar andra närmare eller fjermare. Så är det vid solsken eller mulet, men varmt
väder; under kalla, ruskiga dagar ser man ej ett spår af dessa små djur, som då
hålla sig gömda mellan vattenväxternas blad. Den här afbildade Gyrinus natator
(fig. 88) är elliptisk, som dykarne, men under mera platt och har i spetsen afstötta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:44:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/ryggrad/0119.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free