Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BLADHOKNADE.
121
de sällan kunna flyga öfver högre berg eller tillryggalägga längre sträckor, dels deraf
att jordmånen ej öfver allt är lämplig för larvernas trefnad. Varma aftnar flyga de
lifligt omkring för att söka föda, hvarvid de blifva ett läckert byte för flädermöss
och nattliga roffoglar, men äfven om dagen äro de något i rörelse. Sent på natten
begifva de sig till hvila och träffas tidigt på morgnarne, hängande i stora massor på
träden rned uppdragna -ben. De äro då mycket tröga och kunna lätteligen nedskakas
och infångas. Några dagar efter parningen, sedan äggen hunnit utbildas, gräfver
sig honan 5 å 7 cm. ned i jorden och lägger der intill 30 hvitaktiga ägg. Någon
gång kommer hon upp igen och lägger ett mindre antal ägg på ett annat ställe.
Efter 4-6 veckor framkläckas larverna, som intill slutet af september fortära fina
rottrådar i granskapet, men sedan gräfva sig djupare ned för att tillbringa vintern
i dvala. Nästa vår gå de å nyo högre upp och förtära växtrötter, på hvilka de göra
största skadan mellan midsommar och höstdagjemningen. De draga sig derpå for
andra gången undan och falla i vintersömn. Tredje och fjerde året upprepas det
samma och nu äro deras käkar så starka, att de afgnaga grofva, ända till
fingertjocka rötter af örter och buskar. Vid slutet af fjerde (i varmare länder tredje)’
sommaren gräfva de sig djupare c d b
ned i jorden och förpuppas.
Redan på hösten blir nu ållonborren
färdig, men ligger qvar i jorden
till följande vår, då han vid
värmens inträdande och samtidigt
med löfsprickningen arbetar sig
upp ur jorden. När Lan kommit
upp till jordytan, ser man honom
sitta ined till hälften lyfta
täckvingar och pumpa med hela
kroppen. Andrören (tracheerna) och
deras 500 luftblåsor fyllas dervid
med luft, hvarigenom den tunga
kroppen lättas och göres duglig till flygt. Hos oss förekommer ållonborren i större
mängd endast i södra Halland och närgränsande delar af Skåne. En mycket närstående
art, Hästkastanieborren (M. hippocastani), skiljer sig bäst genom skalvingarnes
svarta sidokant och förekommer, ehuru sparsamt, åtminstone ända upp i
Helsingland. - Af öfriga arter må nämnas den stora Mar m öre rade borren eller
Garf-varen (M. fullo, fig. 97, c), sorn en gång för länge sedan är tagen i Skåne, och den
lilla Pingborreii (M. solstitialis, fig. 97, d), sorn är vanlig ända upp i Norrland.
Jettebaggarne (Dynastidce) förekomma nästan uteslutande inom vändkretsarne,
särdeles i Amerika. Om dagen hålla de sig dolda i rutten ved, ihåliga träd,
under torrt löf och dylikt, men om nätterna blifva de lifligare och flyga omkring,
under starkt buller. Larverna lefva, så vidt man känner, i murken ved och behöfva
flera år för sin utveckling. Berömdast för sin storlek och form är Herkulesbaggen
(Dynastes Hercules) från tropiska Amerika. Han uppnår, om man inberäknar det
långa hornet, som utskjuter från halsskölden, en längd af ända till 157 mm. och bär
dessutom ett långt horn på hufvudet. Honan är mycket mindre och saknar båda
hornen. I Sverige finnes blott en enda art, som tillhör denna afdelning, nemligen
Noshornbaggen (Oryctes nasicornis, fig. 100), hvars hanne har ett medelmåttigt
<^>
Fig. 98. Allonborre (Melolontha vnlgaris). a, b. puppa,
c, d. larv, halfväxt och fullväxt, e. ägg. f. honans, g.
hannens pannspröt, (e, f, g förstorade.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
