- Project Runeberg -  Djurens lif / De ryggradslösa djurens lif /
151

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»

BARKSKINNBAGGAR. HINNSKINNBAGGAR. ROFSKINNBAGGAR. VÄGGLÖSS. 151

Vägglöss (Cimicidae). - Skäktan eller Vägglusen (Cimex lectularius, fig.
135, c) är en i sitt slag ensamstående skinnbagge, som redan var bekant för de gamle
grekerne under namnet »Koris» och för romarne under namnet »Cimex». Hon saknar
vingar och häftskifvor mellan klorna, har borstlika, fyrledade pannspröt och ett
tre-ledaclt, i en ränna hvilande sugrör. Kroppen, som är ovanligt starkt plattad, når
en längd af 4-6 mm. och är ljust brunröd samt tätt beklädd med korta,
gulaktiga hår.

Honan lägger i mars, maj, juli och september för hvarje gång omkring 50 Ireita,
1,1 mm. långa, cylindriska ägg i fina springor uti sängar, panelningar eller bakom
tapeter. Den sista kullen stryker dock ofta med, och endast de fullväxta öfvervintra
och kunna dervid utan skada fördraga äfven den starkaste kyla. Såsom ett bevis
härpå berättar De Geer, att han under vintern 1772, som var utmärkt af en
ovanligt stark köld, enär termometern flere gånger sjönk till -80°, i en flaska inneslöt
ett stort antal vägglöss och förvarade dem i oeldadt rum under hela vintern. Under
den kalla tiden lågo djuren ständigt orörliga, liksom döda, men då flaskan i maj
månad undersöktes, voro nästan alla friska och lifliga. Bland de öfverlefvande funnos
till och med åtskilliga unga djur. För sin fulla utveckling behöfver djuret omkring
11 månader. På grund af sin stora blodtörst och det lömska, tysta sätt, hvarpå dessa
djur smyga sig på sina offer under nattens mörker, äro de i hög grad afskydda. Det
är utan tvifvel den sofvandes utdunstning, som leder dem vid deras nattliga
vandringar, och de visa ^en hög grad af beräkning, då de, i fall man på något sätt
hindrar dem att från. golfvet eller väggen nå den sofvande, krypa upp i taket och
derifrån släppa sig ned på sitt offer. Trots sin blodtörst kunna de mycket länge
vara utan föda. Leunis hade inspärrat en hona i en tät ask, och då han efter 6
månader öppnade asken, fann han henne ej allenast vid lif, utan ock omgifven af
en skara ungar, hvilka dock nu liksom modern voro genomskinliga såsom glas. Det
är således ingalunda lätt att genom svält utrota vägglössen, och man måste derför i
allmänhet använda andra medel, om man vill befria sig från denna plågsamma ohyra.
Akta persiskt insektpulver är ett synnerligen godt medel, om man för något särskildt
tillfälle vill skydda sig mot dessa och andra insekter, ty inpudrar man på qvällen
sin säng och sin person ordentligt dermed, får man med säkerhet vara i fred och kan
på morgonen få se en mängd döda eller förlamade vägglöss. Skall djuret deremot
utrotas i större skala ur flera rum eller hela våningar, torde rökning med svafvel
vara ett af de bästa medlen. Man lägge dock märke till att hvarken insektpulver
eller svafvelrökning skadar eller dödar äggen; det är derför alldeles nödvändigt att
upprepa rökningen 2 å 3 gånger efter hvar andra, med 14 dagars mellanrum mellan
hvarje. Gör man ej detta, uppträda vägglössen åter inom kort i lika stor mängd
som förut. Enklast torde vara att verkställa rökningen om vintern, ty under den
årstiden finnas, åtminstone i kallare bostäder, inga ägg af dessa djur och då kan en
rökning göra tillfyllest. Huru vida vägglössen i ständigt eldade rum ej fortplanta sig
äfven om vintern, känner man ej med visshet.

Hvarifrån vägglössen härstamma är ej med säkerhet kändt; man har visserligen
påstått, att de kommit till Europa från Ostindien, men detta är ej bevisadt. På ställen
der flädermöss uppehålla sig i större mängd samt i svalbon, dufslag och hönshus
förekomma äfvenledes vägglöss, och det är derför möjligt, att vägglusen är en i Europa
inhemsk art, som från dessa djur spridt sig till menniskans bostäder.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:44:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/ryggrad/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free