Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKÖLDLÖSS. 163
ordningen. Många arters hannar äro ännu obekanta, emedan de äro vida sällsyntare
än honorna och endast lefva en helt kort tid utan alt taga till sig någon föda. -
De flesta sköldlöss tillhöra varmare länder.
Man kan indela sköldlössen i följande tre naturliga afdelningar:
A. Honor och hannlarver täckta af en sköld, som består af l-2 larvhudar och ett af-
söndradt ämne; honan saknar ben........................................................... ......... 1. Diaspince.
B. Honor och hannlarver aldrig täckta af en sköld, som till någon del består af ömsad hud.
a. Honorna blifva såsom fullväxta orörliga, osegmenterade och mer eller mindre upp-
svälda; sugrör enkelt................................................................................... 2. Lecanimce.
fi. Honorna behålla vanligen under hela lifstiden rörelseförmåga och en tydligt ledad
kropp; sugrör flerledadt............................................................................... 3. Coccince.
Till Diaspince höra helt små sköldlöss, hvilka med lätthet kännas igen på den
afstrukna larvhud, som är fäst ofvanpå den sköld, som täcker djuret. Larvhuden sitter
än i-midten af skölden, såsom hos slägtet Aspidiotus, än i ena änden, såsom hos
Chionaspis. Honornas sköld bär två, hannarnes blott en larvhud. Sjelfva skölden,
som ofta är hvit till färgen, afsöndras från körtlar, belägna i bakkroppens sista
utplattade led. Aspidiotus nerii är ej sällsynt på nerier (Nerium oleander) under
form af små, hvita fjäll. Ett par arter af slägtet Chionaspis, Ch. salicis och Ch.
vaccinii, äro rätt vanliga i Sverige, den förra på sälg, den senare på blåbärsriset,
stundom rundt om alldeles betäckande grenar och qvistar.
Bland Lecaniinerna träffar man hos oss ej så få arter af slägtena Pulvinaria
och Lecanium på björk, asp, alm, lind, lönn, hästkastanie m. fl. af våra träd och
buskar. De gamla honorna äro läderbruna, half klotrunda eller något plattade och
sitta antingen omedelbart på barken eller ock såsom arterna af slägtet Pulvinaria
på en ullik dyna, som innesluter äggen. Till slägtet Lecanium höra äfven de i
växthus besvärliga Orangesköldlusen (L. hesperidum) och Persikesköldlusen
(L. persicce). - Bland utländska former förtjenar att omnämnas Vaxsköldlusen
(Ericerus pela), som frambringar det berömda hvita vaxet från Szetchuan, en af
Kinas vestliga provinser. Honorna äro nakna, men hannarue lefva såsom larver till
sam mans i oerhörda massor, så att de alldeles betäcka qvistarue af en ligusterart
(Ligustrum glabrum) och några andra buskar och omgifva sig med en vaxartad
afsöndring. Grenarne betäckas härigenom med ett ända till tumstjockt lager af vax, som
sedan renas genom kokning i vatten. En annan bekant hithörande art är
Lacksköld-lusen (Carteria lacca), som i Ostindien lefver på vissa fikonträd (Ficus indica och
religiösa) och dels i sin kropp innehåller det röda färgämne, som fått namnet röda
lackfärgen eller lackkar m in, dels genom sina styng ger upphofvet till ett harts,
som under namn af gummilacca eller shellack användes till fernissa, lack m. m.
Djuret lefver inuti en vedartad gallbildning, som på utsidan är öfverdragen med ett
hartsartadt ämne. Genom fina kanaler kommer luft in till djuret. Hannarne äro
vingade eller ovingade och lefva blott en kort tid.
Till den sista afdelningen, de egentliga sköldlössen (Coccince), höra de största
och bäst utvecklade formerna inom familjen.
Kermessköldlusen (Kermes ilicis eller Bauhinii) lefver i södra Europa på
Quercus coccifera och ilicis och användes redan af de gamle såsom färgämne. Hon
är nästan klotrund, stor som en ärta, svartbrun till färgen och skulle lätteligen kunna
tagas för en art af slägtet Lecanium, men det yttre, klotrunda höljet är ej här
bildadt af djurets tillhårdnade hud utan genom afsöndring från huden. Djuret sjelft
ligger inuti.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
