Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
LEDDJUR. INSEKTER. RATVINGAR.
Vanliga vårtbitaren (Decticus verrucivorus) är en annan snarlik form, som
också är grön, men mer eller mindre svartfläckig och af en klumpigare byggnad.
Han förekommer uteslutande på ängsmark och går ej i träd, men är lika vildsint
och rofgirig som den förra och träffas ända upp i Lappland. Kommer han i tillfälle,
biter han våldsamt, och det är en allmän tro bland folket, att vårtor genom hans
bett kunna aflägsnas, en tro, som gifvit hela afdelningen dess svenska namn.
Några utländska arter förtjena omnämnas på grund af sitt egendomliga utseende.
Arterna af slägtet Phylloptera likna på kanten stälda blad. Täckvingarne ligga
nemligen tätt intill kroppens sidor och bilda hvardera ett skönt, lansettlikt bladr
som når långt öfver bakkroppen. Dessutom äro vingribborna ofta så anordnade, att
de hafva en förvillande likhet med nerverna i ett blad, såsom hos det Hoppande
myrtenbladet (Phylloptera myrtifolia) från Sydamerika. Hos andra arter äro
vingarne prydligt tecknade med mångfärgade ögonfläekar, såsom hos Ph. fenestrata från
Borneo.
Syrsor (Gryllidae). - Denna familj står i många fall mycket nära den
föregående, så att gränsen dem emellan ej är lätt att draga. Genom ofvan anförda
a
Fig. 158. a. Hetrodes spinulosus, hona. b. Knuthornad Vårtbitare (Meconema varium), hona och hanne.
Alla fig. i nät. st.
kännetecken skiljas de dock i allmänhet lätteligen, och syrsorna hafva vanligen ett
utseende, som gör att man. ej gerna förblandar dem med vårtbitarne. De äro till
färgen vanligen läderbruna eller gulbruna och lefva nästan alltid dolda i jorden, der
de nära sig af växtrötter. De öfvervintra som larver, utveckla sig på våren och
lägga mjuka, klotrunda ägg i lösa högar. I Sverige finnas blott 2 arter.
Ängsyrsan (Gryllus campestris) träffas i hela Europa, utom i
Skandinavien, på torra hedar, sandfält och soliga bergsluttningar. Hon gräfver rörformiga
gångar i jorden och flyr dit vid annalkande faror eller då regnig väderlek inträffar
samt lägger slutligen der sina ägg. I hvarje rör bor endast ett djur, och häftig strid
uppstår genast, om en annan syrsa intränger i ett redan bebodt rör. Hannen räcker
gerna fram hufvudet ur sin håla och uppstämmer sin sång för att locka honan, men
aflägsnar sig ej långt för att städse kunna skynda in, när en fara hotar. Sången
uppkommer på ungefär samma sätt som hos vårtbitarne. Honan lägger småningom
vid pass 300 ägg, omkring 30 stycken hvarje gång. Larverna, som snart gräfva sig
små hål, öfvervintra och äro svarta till färgen. Den full växta syrsan är äfven svartr
men röd på undra sidan af baklåren, och har täckvingarnes rot gulaktig. Bakersta
skenbenen hos honan äro vanligen röda.
Hussyrsan ’(G. domesticus} är mindre och blekare än föregående art, gulaktig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>