Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SYRSOR.
187
med bruna band och fläckar. Vingarne hafva svanslika förlängningar, som under
hvilan nå utöfver bakkroppens spets. Hon lär förekomma i det fria på Madeira,
men träffas hos oss och i hela Europa endast inom hus och föredrager i synnerhet
bagerier, brygghus, brännerier, qvarnar och andra varma ställen, hvarest hon har
god tillgång på en mängd affall, som tjena henne till föda. Hannens sång är allt
för väl bekant för att närmare behöfva beskrifvas. En ensam hannes sång i nattens
stillhet kan vara dräglig, men den musik, som flere till sammans åstadkomma, kan
bringa en till förtviflan. Till följd af tonkonstnärens ringare storlek och emedan
stafvarne på den vingnerv, som användes såsom stråke, ligga närmare hvar andra,
äro tonerna svagare och högre än hos ängsyrsan. Utvecklingen är likartad, ehuru
syrsan liksom andra husdjur ej iakttager några bestämda årstider.
.Mullvadsyrsan (Gryllotalpa vulgaris, fig. 159) är en af de besynnerligaste
rätvingar med afseende på sitt yttre utseende, som bäst inhemtas af figuren. Det
bihang, som synes baktill mellan de båda ändspröteu, är bildadt af flygvingarnes förlängda
spetsar. Bredvid Pannspröten synas de långa, framsträckta käkpalperna. Kroppen
är brun och beklädd af ett kort, rödgult sammetsludd. Mullvadsyrsan förekommer i
hela Europa och vestra Asien; i Sverige är hon dock endast träffad i de sydligaste
^.f i ’v;v!,y://’.
Fig. 159. Mullvadsyrsa (Gryllotalpa vulgaris) med larv. Nät. st.
landskapen. Hon älskar lös och sandig jord och föredrager torr mark framför fuktig.
Hon lefver af rof och af köttiga växtdelar och åstadkommer mera skada genom sina
talrika gångar i jorden, än genom de rötter, hon verkligen förtär. Liksom alla
syrsor är äfven denna utomordentligt skygg och drager sig genast undan vid det minsta
buller eller vid den ringa skakning, som fotsteg åstadkomma i marken. Vid
parningstiden, som inträffar vid midsommar efter solnedgången, krypa de upp ur jorden,
och hannarne låta då höra en svag, men uthållande sång, som man jemfört med
lätet af en nattskärra. Honan tillreder ett ordentligt näste för att der lägga sina ägg,
inalles 200-300 stycken, i det hon gräfver några gångar, som vinda sig snäckformigt,
och i midten af dem, omkring 9-12 cm. under jordytan, eii håla i form och storlek
som ett hönsägg. Väggarna fuktas med spott, glättas väl och klädas på visst sätt
med murbruk, så att man kan upptaga nästet oskadadt såsom en ihålig, rundad
jord-klimp. Från nästet gå åt olika håll några mer eller mindre raka, plattade gångar,
som röja sig genom här och der uppkastade mullhögar. Dessutom finnas en del
gångar, som gå lodrätt nedåt och tjena att aflägsna vatten och fuktighet från ägghålan.
Ett dylikt näste anlägges på ett öppet, obeskuggadt ställe, och solvärmen beredes
tillträde genom jordens uppluckring och befintliga växtdelars afbitande. Honan håller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
