Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKÖLDMÅNGFOTINGAR. LITHOBIER. SKOLOPENDRER. JORDMÅNGFOTINGAR. 201
Sköldmångfotingar (Scutigeridae). - Hithörande djur hafva på grund af
benens och pannsprötens längd ett besynnerligt, främmande utseende. - Scutigera
coleoptrata lefver i södra Europa, helst i murken ved. Arten är blekgul med 3
svartblå längdlinier och når en längd af 26 mm. Några få andra arter finnas i varmare
länder.
Lithobier (Lithobiidce). - Lithobius forficatus (fig. 169, a) når en längd
af 15-26 mm., är allmän i hela Sverige och träffas helst i skogar under bark och
stenar. De nykläckta ungarne hafva 7 par ben. Arten finnes för öfrigt i hela Europa
och på Kanariöarna.
Skolopendrer (Scolopendridce). - Dessa tillhöra nästan uteslutande de
varma länderna och uppnå en betydlig storlek. Scolopendra gigantea från Guyana och
Surinam når en längd af 220 mm. och en bredd af 25 mm. I Tyskland finnes ingen
art, men i södra Europa lefver den för sitt bett fruktade S. morsitans. En enda
art tillhörande slägtet Cryptops, som afviker derigenom att ögon saknas, finnes
sällsynt i mellersta och södra Sverige. - Eucorybas crotalus från Natal har sitt
namn deraf, att djuret med bakbenen kan åstadkomma ett skallrande ljud såsom
skallerormen.
Jordmångfotingar (Geophilidae).–Hithörande former utmärka sig genom
sin ytterst långa och smärta kroppsform. Några arter lysa i mörkret med ett
fosfor-likt sken; andra, såsom Himantarium gabrielis, som lefver i Medelhafstrakterna och
har ända till 150 benpar, afsöndra en purpurfärgad vätska från körtlar på
buksköl-darne. Ungarne utmärka sig derigenom, att de redan från första stund ega hela
det antal ben, som för hvarje art eller individ är utmärkande.
På fuktiga ställen träffas hos oss allmänt Geopliilus flavus, hvaremot den
närstående, redan af Linné beskrifna G. electricus är något rnera sällsynt. Den förra
blir 40 mm. lång och har 51-55 benpar, den senare 45-50 mm. lång och har
67-69 benpar. Liksom daggmaskarne komma de fram, då efter långvarig torka
ett uppfriskande regn fallit, och då händer det, att de öfverfalla den mer än 10
gånger större daggmasken, linda sig kring honom såsom boaormen kring sitt offer
samt bita honom så länge, att han slutligen dör utmattad och förgiftad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
