- Project Runeberg -  Djurens lif / De ryggradslösa djurens lif /
276

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

276

BLÖTDJUR. HUFVUDFOTINGAR.

kroppsväggen, ut genom tratten. Den sålunda framåt drifna vattenstrålen
åstadkommer en hastig, bakåt skjutande rörelse hos djuret. De hudflikar, fenor, som hos en
del hufvudfotingar äro belägna en på hvardera sidan af manteln, tjena hufvudsakligen
att vid rörelsen hålla kroppen i jemvigt. Uppskäres manteln på buksidan, såsom
vidstående figur visar, synas i dess hålighet andningsorganen, gälarne (c), hvilka
sålunda omspolas af det vatten, som inkommer genom mantelspringan och drifves ut
genom tratten. Med det vatten, som utdrifves genom denna, utföras äfven
exkre-ment och könsprodukter. Men ännu ett organ utmynnar i tratten, nemligen den
hos flertalet cephalopoder förefintliga s. k. bläcksäcken. Denna är ett
utsöndringsorgan af päronlik form, från hvilken djuret efter behag kan utpressa en svart vätska,.

som, då den blandas med vattnet, gör
djuret osynligt för dess förföljare. Från detta
organs förekomst härleder sig
benämningen »bläckfisk». Under namnet sepia
användes denna vätska vid målning. En
bland hufvudfotingarne vanlig företeelse
är det beundransvärda färgspel, som djuret
visar i lefvande tillstånd. Det vexlar allt
efter de omständigheter, i hvilka djuret
befinner sig, antingen det är den angripande
parten eller sjelft angripes eller retas, eller
efter den olika belysning för hvilken det
är utsatt o. s. v. Under hvila är huden
till sin grundfärg blek med rödgult eller
violett skimmer, och der den är tunnare,
genomsigtig. Vid första retning samla
sig här och der liksom moln, af mörkare
br un-violett färg i midten och ljusare
utåt kanterna. Dessa moln skocka si°r

än till sammans, än förtunnas de, under
det hela huden så att säga blixtrar och
flammar med ett irisartadt skimmer.
Orsakerna till dessa egendomliga företeelser
äro dels en mängd med fint fördeladt
färgämne fylda hudceller, som i vanliga
fall, i sammandraget tillstånd, äro helt
små, klotrunda, och låta de inneslutna
färgkornen helt obetydligt framträda, vid

nervretning deremot stjernformigt utbredas genom hopdragnmgen af de talrika
muskel-trådar, som strålformigt utgå från deras väggar. Härigenom spridas färgkornen
åt alla håll öfver en större yta, och då i regeln dylika celler af olika färg ligga
bredvid hvar andra, åstadkommes sålunda hastiga skiftningar af blå, röda och gula
färger. Dels framkallas den nämnda företeelsen äfven af ett djupare i huden liggande
lager af små glänsande skifvor, hvilka genom det fenomen, som af fysici kallas ljusets
»interferens», förorsaka hudens egendomliga skimmer och silfverglans.

Hufvudfotingarne bebo uteslutande hafvet, hvilket äfven varit förhållandet med
de talrika utdöda arterna. Många arter lefva ett sällskapligt lif och företaga
vandringar från de större djupen mot kusterna. De äro glupska rofdjur, och deras föda

e

Fig. 243. Sepiola Rondeletii, sedd underifrån,

med uppskuren mantel.
a. tratten, b. slutbrosk. c. gälarne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:44:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/ryggrad/0286.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free