Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIOFOTINGAR.
281
kastar sig öfver sitt byte, färgvexliugarna och de vårtor, som skjuta upp på huden,
när det anfaller, gifva åt det samma ett ytterst vildt utseende.
Ett annat slägte, Eledone, skiljer sig från det föregående derigenom, att armarne
bära blott en rad sugskålar. Den allmännaste arten, Mysk-Eledone (E. moschata)
har fått sitt namn af den starka mysklukt den sprider omkring sig. Dess grå
grundfärg öfvergår aldrig i rödt; den utmärkes för öfrigt af blå kanter på armskärmarne
samt symmetriskt ordnade svarta fläckar. Man tel öppningen är stor och räcker upp
på ryggen. Arten är mycket allmän vid alla medelhafskuster, der den förekommer
på slambotten och 10-100 meters djup. Trots sin skarpa lukt och ehuru dess kött
är mindre smakligt, torgföres den dock i stora massor och ätes i synnerhet af den
fattigare befolkningen.
En tredje, sedan långt till baka berömd och mycket omskrifven form af de
åttafotade tvågälade Cephalopoderna är Papperssnäckan (Argonauta argo, fig. 246).
Ända till för 30 år sedan kände man emellertid endast honan, som är omgifven af
ett vackert, papperstunt skal, spiralvridet i ett och samma plan, så att den stora,
sista vindlingen betäcker de äldre. Trots sin tunnhet är detta skal, olikt t. ex. de
lika tunna skalen hos vingfotingarne, ganska elastiskt på grund af sin större halt
af organisk substans. Särskildt anmärkningsvar dt är, att djuret ej på något ställe
är fastväxt vid sitt skal. Detta afsöndras från det likt breda flikar utbredda öfversta
armparet. Djurets hufvud är litet, tratten deremot är väl utvecklad och förlängd.
Färgteckningen är utomordentligt praktfull, bålens sidor och undre del äro
silfver-färgade och öfverdragas, allt efter ljusstrålarnes styrka och rigtning, än med
marinblått, än med gråaktigt eller rödt skimmer. På denna färgskiftande yta visa sig en
mängd små, glänsande punkter, somliga gula och kastaniebruna, andra rosenröda, och
ju hastigare djuret rör sig, desto skönare blir färgspelet, så att dessa delar tyckas
omgjutna af ett rosenskimmer. Hela ryggsidan är grönglänsande, och denna
färgskiftning framträder i synnerhet tydligt mot aftnarne.
Ända från Aristoteles’ tid till våra dagar har den åsigten varit allmän, att
papperssnäckan använder det första, utbredda armparet som segel, då hon rör sig framåt
i hafsytan, hvadan man också finner djuret afbildadt i en ställning, motsvarande
denna åsigt. Verkliga förhållandet är emellertid, att djuret visserligen kommer upp
till ytan, men i lugnt väder, och det använder då sina breda armar såsom åror. På
djupet deremot begagnar det sig, liksom hufvudfotingarne i allmänhet, af tratten
såsom fortkomstmedel och utbreder dervid de nämnda armarne öfver skalets sidor,
så att dessa nästan helt och hållet betäckas af de samma. - Hannen är liten och
saknar skal. - Slägtet är allmänt i vissa delar af Medelhafvet, såsom vid Sicilien
och i Tarentinska viken.
Tiofotingar (Decapoda). - Förutom de åtta vanliga armarne ega dessa
hufvudfotingar ett par s. k. griparmar, som äro längre än de förra och på ett långt,
glatt skaft bära en klubb- eller skiflik, med sugvårtor besatt änddel; griparmarne
kunna till större delen indragas i särskilda skidor. Utmärkande för tiofotingarne är
för öfrigt, att de på ryggsidan i en ficklik insänkning i manteln hafva ett förkalkadt
eller hornartadt skal. De flesta arter lefva i öppna hafvet och närma sig endast
tillfälligtvis kusterna, vanligen i stora skaror. Förföljas de af större fiskar, hoppa de
upp öfver vattenytan och stranda dervid ofta på kusterna. I afseende på förekomst
och lefnadssätt afvika hit hörande djur ganska betydligt från hvar andra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
