Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EUNDMUNSNACKOR. 299
ringar på allehanda föremål i vattnet, mest dock på undersidan af simmande blad af
vattenväxter. Från maj till augusti afsätta de inemot 20 sådana romsamlingar, af
hvilka hvar och en innehåller 20-130 ägg.
Hit höra äfven Mantelsnäckorna (Amphipeplea), hvilkas egendomlighet är
manteln, som omsluter hela skalet. I Europa förekommer blott en art, den Slemmiga
mantelsnäckan (Awphipeplea glutinosa), af l cm. längd. Det nästan klotrunda
skalet är ytterst tunt, glänsande, omgifvet af den svartaktigt marmorerade, med
gula punkter beströdda manteln. Om djuret får vara ostördt i vattnet, så kan man
ej upptäcka något af skalet; hela snäckan liknar då en slemklump. Med detta slägte
kunna möjligen arter af slägtet Physa förvexlas, hvilkas skal på samma sätt täckes
af manteln, men djuret hos detta senare slägte är utmärkt genom sina långa, borstlika
trefvare. Inom Sverige finnes af hvartdera slägtet en art.
Till sammans med damsnäckor pläga ofta anträffas S kif snäckor (Planorbis),
hvilkas skal är inrulladt till en platt skifva, hvars vindlingar synas lika tydligt både
ofvan- och underifrån. Djuret har två vid basen något utbredda, borstlika trefvare;
med damsnäckorna öfverensstämma dessa snäckor i afseende på förekomstsätt och
rörelser. De tillhöra hufvudsakligen norra half klotets tempererade länder. Störst bland
våra inhemska arter är Stora ski f snäckan (P. corneus, fig. 256, b), med hastigt
tilltagande trinda vindlingar på det tjocka skalet. När djuret oroas, afsöndrar det
en purpurröd vätska, och man får derför också höra det kallas »purpursnäcka». Hon
förekommer i vissa trakter allmänt, oftast i större stillastående vatten, sjöar, dammar,
diken m. m.
Slutligen må nämnas Skålsnäckorna (Ancylus), hvilkas skålformiga skal
saknar tydliga vindlingar. Den ena af de båda ganska allmänna arterna lefver i
stillastående, den andra i flytande vatten, der de oftast, tryckta intill blad och stenar,
lefva ett enformigt och föga rörligt lif. Den i mellersta och södra Sverige
förekommande A. fluviatilis träffas oftast i starkt strömmande vatten med stenig botten.
Några familjer sluta sig genom andningsorganets beskaffenhet, nemligen
derigenom, att de i detta upptaga atmosferisk luft, till lungsnäckorna, men närma sig
genom sin öfriga byggnad och genom skilnaden mellan könen följande ordning. De
pläga med gemensamt namn kallas Nät gälar (Neurobranchiata) och hafva alla ett
vridet skal, som kan tillslutas genom ett lock. Munnen är ofta utdragen i en lång
snabel, och hufvudet bär tvenne trefvare. Alla lefva på land, i synnerhet i de
fuktiga tropikerna.
Talrikast är Rundmunsnäckornas familj (Cyclostomidce), af hvilken dock
endast några få arter tillhöra Europa, deraf en, Cyclostoma elegans (fig. 252, h),
finnes i Danmark. Denna har ett vackert, 10-15 rnm. högt skal. Djuret är
mycket skyggt och drager sig vid den minsta beröring hastigt till baka i sitt skal,
som det tillsluter med ett mycket fast, hårdt lock. Trefvarne kunna sammandragas,
så att deras spets kommer att ligga bredvid ögat, som, när de äro utsträckta, sitter
vid deras bas på yttre sidan. Trefvarne äro sålunda här ej instjelpbara, ty i detta
fall försvinner allra först trefvårens spets inom kroppen. Låter man djuret krypa på
insidan af ett glaskärl, kan man lätt öfvertyga sig derom att de tvenne valkar, hvari
foten genom en längdfåra är delad, tjenstgöra såsom fötter. Är djuret stilla, så äro
de båda valkarne tryckta till glaset; när det sätter sig i rörelse, löses småningom
den ena valken från glaset för att sträckas fram ungefär 3 mm. och åter fästa sig;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
