Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
436
SVAMPDJUR. TEADSVAMPAR.
Bland de nordiska kiselhornsvamparne vilja vi i första rummet nämna den på grund
af sin förekomst lättast tillgängliga af alla, den allmänna Halichondria (Ämorphina)
panicea, som bildar köttiga, med osculabärande upphöjningar försedda massor eller
tunnare öfverdrag på stenar, mussel- och snäckskal samt alger, framför allt på
rötterna af bladtången (Laminaria).
Hudporerna äro jemförelsevis stora och
iakttagas derför lätt äfven vid de svagaste
förstoringar. Färgen vexlar i hög grad, och
ofta träffas tre olika färger hos samma
exemplar, i det ytterhuden är ljus, den
närmast underliggande delen grönaktig och
den innersta och största delen apelsingul.
Längre ned på djupet (70-140 m.)
förekomma vidare vid vår vestra kust den
vanligen trattlika eller bugtadt
solfjäder-formiga Isodictya infundibuliformis samt
> den oftast bladlikt utbredda PhaJcellia
ven-tilabrum. På ungefär samma djup som dessa
erhålles äfven den ända till 20 cm. höga,
t rad lik t greniga Axinella mg o sa, som är
sträf till följd af nålknippen, hvilka stå vinkelrätt mot
axelskelettet; när svampen torkas, lägga sig dessa knippen till
hvar andra, så att de bilda skarpkantade åsar långs
stammen. Har svampen nyss upptagits ur vattnet, sprider den
en stark kamferlukt; äfven andra arter, såsom den i
Adriatiska hafvet lefvande Axinella cinnamomea, hafva en
egendomlig kryddlukt.
Slutligen vilja vi omnämna det genom sin borrande
förmåga egendomliga slägtet Vioa, som genom sin
verksamhet eger en synnerligt stor betydelse för stora kuststräckors
så väl som för hafsbottuens omgestaltning. Så arbeta dessa
djur oafbrutet på upplösningen af de kalkklippor, som bilda
en stor del af Medelhafvets och Adriatiska hafvets kuster.
Så blifva äfven musselskalen (t. ex. ostronskalen)
genomborrade och genomfrätta af dem, så att de vid beröring
sönderfalla. Man kan nemligen knappt erhålla ett dylikt
tomt skal från hafsbottnen utan att finna dess innersta
lager genomsatt af en massa fina hål, hvilkas upphof är den
gula svamp, som man vid närmare påseende finner dold
mellan skallagren, der den utbreder sig i sina gångar eller
håligheter. Ett likartadt genomfrätt utseende hafva äfven
de kalkstycken, som i stora massor finnas hopade vid t. ex.
Dalmatiens kust. Förklaringen till detta inträngande af den
mjuka svampen i de hårda kalklagren ligger med all sannolikhet i en kemiskt
upplösande förmåga hos den samma. Man känner dock ännu intet om beskaffenheten
af den vätska, som härvid är verksam, i det den återlemnar löst i hafsvattnet den
kalk, som åter skall upptagas i en mängd djurs kretslopp och lemna materialet till
nya skalbildningar.
Eig. 362. Lädersvamp
(Chondrosia renifor-
mis), uppskuren.
Nät. storl.
Fig. 363. En kiselhornsvamp
(Axinella polypoides).
Nät. storl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
