Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
människan, att hon gläder sig mest, då
hon vet minst.
Ren följande morgon kom straffet.
Knappt hade hon slagit upp ögonen,
förrän hon röck handen ur täcket och
lät ringen blixtra. Hon sprang upp som
en dansdocka, piruetterade på stöddiga
ben och vinkade behagfullt med handen.
Ingen som såg henne kunde tro annat
än att hennes förstånd virrats, ehuruväl
hon bar just de stenar, som bevara
förståndet. Till sist beslöt hon dock att
skilja sig från ringen. Hon suckade, hon
drog, hon drog, hon suckade. Plötsligt
brast hon i skratt. Ringen lät sig inte
avlägsnas. Hon betraktade den ömt och
sa: Har du fäst dig vid mig, blinkmåns?
Är det kärlek för hela livet? Åter blev
hon allvarlig och sa till ringen: Sker det
inte godvilligt så går jag till gullsmen
och låter behandla dig efter noter, har
du förstått? Men i dag får du stanna
eftersom du blinkar så vackert, din
kanalje!
Ringen blinkade och stannade den
dagen och nästa och nästa. Hon sa till sig
själv: Min belägenhet är fasansfull; det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
