Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rödhättan själv ville vara med i den
futtiga hämnden. Hon ville förödmjuka
»rivalen». Den fagra ansåg den fula värd
sin hämnd. Denna »rivalitet» skänkte
henne en besk, ömklig glädje. I sanning
– den fula är anspråkslös, själva
hennes högfärd är ödmjuk.
De yttre omständigheterna brydde
henne föga. Än mindre grubblade hon
över, vad komma skulle. Ingenting skulle
komma. Det hela var slut. Om hon hade
lust kunde hon njuta sitt fattiga hjärtas
fåfänga till döddagar! En lysande Kanalje,
en bländande Blinkmåns hade täckts göra
narr av henne i sällskap med sin sköna.
Och sen? Ingenting. Episoden var över.
Gycklet-festen glömd. Hon såg på
klockan. Hon hade suttit där en
halvtimme. Badianerna hade dansat sina
trånsjuka danser. Hon beredde sig att
gå men kikade först försiktigt över
tidningskanten. Hon såg Främlingen. Han
satt rätt käck på sin stol och det
darrande huvudet nickade åt henne
muntert och spjuveraktigt. Pass på! Nu
smäller det! Hon såg på tvillingarna. De
hade krupit upp på stolarna, deras ögon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
