Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi mammor visste bara, att ni tycker om
våra barn. Det höll vi oss till.
Brenner tog sin kavaljer i förstulet
ögnasikte. Det knappa beröm, han fått,
tycktes inte ha verkat upplivande. Han
föreföll hart när lika trött som
Främlingen. Det stötte henne. Hon sade:
Husch vad ni ser ynkedomlig ut! Unga
människan! Har besväret varit så stort?
Tänk då på svartingen! Hålla mig på rak
arm utan att få skälvesot och
muskelbristning, det kallar jag karlatag! Han
drog inte på mun, han svarade: Jo visst,
ni har rätt. Och hon ångrade sig.
De minsta småbadianerna troppade av
med Lissilussi i spetsen. Stämningen
stillnade. Mänskligt att döma var den
märkliga festens kulmen långt
överskriden, en slapp final återstod. Tvärtom!
Kulmen nåddes först nu – först nu
föddes den förut omtalade egendomliga
dansen. Detta psykofysiska fenomen
visade sina första ansatser hos Johan
Markurell. Han fattades av en plötslig oro,
han grep Brenner i armen, men drog
åter tillbaka handen. Han mumlade: Vet
ni vad – nu kommer någonting mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
