Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
chaufförshandskarna, smackade med tungan, manade:
Hoppla! Nu lunka vi vidare! Nu tar vi
nästa hinder! Hoppla! Man förstår, att
detta avsked skulle sakna värdighet. Hon
kilade på, andfådd och upphettad. Då
och då vände hon sig om, blixtrade med
de gröna ögonen och fräste: Schasa mig
lagom, karl! Ingenting hjälpte. Han drev
henne obarmhärtigt vidare. Han sa: Kyss
gärna portiern men bosätt er inte i hans
loge. Vi ska fara! Äntligen, då
ceremonien på detta föraktliga sätt snurkats
undan, anhöll hon som en sista nåd att
få krama ajjöss Lissilussi. Utan att svara
tog han henne i armen, släpade henne
utför trappan, placerade henne i bilen
bredvid chaufförssätet, stuvade henne i
filten. Hennes avfärd från den
Främmande kusten liknade en flykt.
En enda känd person blev dess åsyna
vittne – Luns von Hancken. Han skred
genom skymningen fram till bilen,
hatten i ena handen, en stor lövkoja i den
andra. Han sa en smula stammande:
Jag tyckte lövkoja kunde vara bra. Rosor
är liksom mer för unga flickor. Hans
välmening var omisskännlig och lika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
