Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klanderligt och gentlemannamässigt köra dem
rakt in i evigheten. Hennes senare
påstående att bilen då och då hoppade över
ett dike och vid andra tillfällen »flög
över små lador», måste skrivas på en
uppjagad fantasis räkning. Hon var
dödsskrämd. Hon knäppte sina händer
i pläden och mumlade: Gode Gud går
det här väl, så får jag tacka; och går
det inte, så får jag tacka ändå! Hon
hyste en het och ädel ambition att tävla
med sin chaufför i dystert hjältemod.
Till sist sprack hon. Försiktigt (för att
inte irritera och framkalla olyckan) förde
hon munnen till hans öra och viskade:
Snälle lille karl kör inte så fort! Han
sackade; han muttrade: Ber om ursäkt.
För resten vill jag gärna komma fram
så fort som möjligt. Jag har sovit dåligt.
Jag är trött. Jag är nära att falla av
pinn.
I och för sig var chaufförens trötthet
knappast lugnande men gav henne en
viss överlägsenhet, som i sin tur gav
trygghet. Hon klappade honom
beskyddande på armen och yttrade vänligt: Vi
tar det så smått, så går det bra. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
